Frågar infrastrukturministern om tågstopp i Märsta och Knivsta

SJ har aviserat att man kan dra in tågstopp i Märsta och Knivsta. Det ger snabbare resa från Uppsala, och är därför bra för många. Men för de som pendlar från Knivsta och Märsta är det förstås svårare att kunna använda tåget om avgångarna är färre. Lämnar därför in en fråga till infrastrukturministern idag hur vi politiskt kan säkerställa att en god tillgänglighet till tågtrafik upprätthålls i Knivsta och Märsta.

Skräpmusik på spotify…

I den mån det inte funnits tidigare finns nu Skräpmusik på spotify

Det är musiken till musiksagan Den försvunna uppfinnerskan (som kanske handlar om oljebolag som vill kväsa utvecklingen av en föregångare till Tesla…) som jag lagt upp, ursprungligen publicerad 2004. Just Skräpmusik var påbörjad redan 1984, så i praktiken handlar det om återvinning… Möjligtvis kan hela musiksagan återpubliceras senare under våren.

Räkna webben?

Kulturutskottet arrangerade en offentlig hearing om public service-frågor på förmiddagen. Tablå-tv tappar snabbt mark till förmån för play, och självklart kommer ingen som är van att själv kunna bestämma när hen ska se tv någonsin sätta sig för att se tv efter en lagd tablå, så utvecklingen kommer att accelerera. Men dagens sändningstillstånd räknar enbart det material som public service sänder i broadcast, inte det material som görs tillgänglig via webben. Hur vi kan lösa det politiskt råder delade meningar om. Det kräver en grundlagsändring, säger vissa. Ett enkelt uppdrag till myndigheten för press, radio och tv, säger andra. Förhoppningsvis kommer frågan att klarna när ps-utredningen går in i sin andra fas. Först ska vi ju bara bocka av den där lilla finansieringsfrågan…

Barn- och ungdomar med funktionsnedsättningar måste ges bättre tillgång till idrottsverksamhet

Har två debatter i kammaren idag i vitt skilda ämnen, för att ikväll följa upp med ett föredrag i en tredje fråga. Gäller således att hålla tankarna isär.

Först ut är debatt om civilsamhällesfrågor. Sveriges mångfacetterade föreningsliv, den ideella sektorn, utgör en ryggrad i samhällsbygget. Det är föreningslivet som gör det möjligt för oss att odla våra intressen, ägna oss åt sådant vi brinner för och som fyller livet med mening. Oavsett om det handlar om friluftsorganisationer, idrottsföreningar, kulturföreningar eller något annat. Och på köpet får vi en demokratisk fostran och samhörighet, tillfällen till möten med andra människor.

Det som möjliggör allt detta är den ideella arbetstid som ledare och funktionärer inom föreningslivet lägger ner. Värdet på den samlade ideella arbetstiden går knappast att överskatta. Att vi genom olika former av föreningsbidrag utifrån offentliga medel finansierar en del av de kostnader som föreningslivet har, för till exempel lokaler och material, ger därför en utväxling i samhällsnytta som knappast har sin like.

 Likafullt dyker det med jämna mellanrum fram en debatt om att avveckla föreningsbidragen. Senast var det Liberala ungdomsförbundets tidigare ordförande som föreslog att allt föreningsbidrag skulle dras in, med argumentet att om föreningarna nu gör en stor insats kan de väl finansiera verksamheten utan bidrag.

En annan debatt är problematiken kring föreningar som inte lever upp till det sk demokratikriteriet. Självfallet ska inte föreningar som inte respekterar alla människors lika värde eller föreningar där hatretorik gror kunna få bidrag, då deras verksamhet står i strid mot syftet med föreningsbidraget. MUCF, myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, har agerat resolut när man i höstas beslutade att inte bevilja bidrag till bland annat SDU. Vad gäller de bidrag MUCF hanterar är lagstiftningen således tillräcklig. Beträffande bidragen till trossamfund har regeringen tillsatt en utredning som ser över hur lagstiftningen kan skärpas. Likafullt vill några partier att riksdagen ska ge regeringen i uppdrag att göra det man redan gjort. Det kallas för att slå in öppna dörrar!

Bättre då att rikta fokus på frågor där nya krafttag faktiskt behövs. En sådan är situationen för funktionsnedsatta vad gäller möjlighet att utöva idrott. Ungefär vartannat barn i åldern 7-16 år deltar i någon form av idrottsverksamhet. För funktionsnedsatta handlar det om 4-5 procent. Den differensen pekar på att det är strukturella barriärer frånhåller många av dessa barn och ungdomar från att ägna sig åt idrott. Regeringen bör därför aktivt verka gentemot idrottsrörelsen så att fler barn och unga med funktionsnedsättning inkluderas i verksamheten.

Mitt inlägg finns att se här. Efterföljande debatt om kultur för barn och unga finns här.

 

Föredrag om republikanska frågan

Välkomna till föredrag imorgon klockan 19.00, i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler på Kungsängsgatan 12, i Uppsala, då jag håller ett föredrag under rubriken ”Därför är jag republikan”. För den som inte har möjlighet att komma finns lite läsning här:

Ett statsskick där den främsta företrädaren för landet, kungen, ärver sin position rimmar illa med grundlagens utgångspunkt att all offentlig makt ska bygga på principen om alla människors lika värde.

Men, säger någon, kungen har väl ingen formell makt? Visst har kungen det, som varje år öppnar riksdagen, sammanträder med utrikesnämnden, genomför statsbesök med möjlighet att påverka andra länders förhållande till Sverige etc. Men i än större utsträckning en informell makt, som därtill befäster en fördemokratisk syn att alla människor faktiskt inte har samma värde – kungen och hans familj ska tilltalas på sina särskilda sätt, underdånigt. Inte ens kunna granskas av oberoende media eller behöva redovisa hur ekonomiska bidrag – eller apanage som det som fint heter – används.

Vad vi ska ha klart för oss är att monarkin är en sista rest från ett fördemokratiskt samhälle; ett samhälle där principen skomakare bliv vid din läst rådde. Att som individ gå andra vägar än de föräldrarna hade gått var mycket svårt. Med en piga som mor var du född att vara piga. Lyckligtvis liberaliserades samhället, möjligheten att studera tillkom och idag kan vi i mycket stor utsträckning bygga våra egna liv efter våra egna intressen och kompetenser, även om ekonomiska faktorer förstås fortfarande spelar stor roll. För tronarvingen gäller dock inte det. Här är livet utstakat oavsett din egen vilja eller förmåga.

I ett litet filmklipp jag gjorde för något år sedan jämförde jag med Zlatan – som ju fått epitetet kung på fotbollsplan. Ingen kan tycka att det är självklart att Zlatans barn ska ta plats i landslaget, bara för att pappan var fotbollskung. Men rojalisterna tror på fullaste allvar att den som är bäst skickad att vara kung i landet är kungens förstfödde. Detta trots att historien visat att det är en mycket vansklig urvalsmetod. Väldigt få kungar i Sverige har varit lämpliga för sitt uppdrag. Många istället fruktansvärt olämpliga, som Gustav IV Adolf eller Erik XIV. För att inte tala om Karl XII – en person som sannolikt var den mest olämpliga i hela landet att vara kung, en slumpmässig bonddräng vilken som helst hade varit ett bättre val än en person som fostrats in i en tro på att vara förmer än andra, inte acceptera att få mothugg på åsikter – och som drog in svenska folket i ett oerhört lidande till följd av de krig hans storhetsvansinne orsakade.

Men, säger rojalisternas, det kan ju inte hända idag – i dag är monarkin mest av allt en levande kulturhistoria, och man menar att man värnar monarkin för att slå vakt om ett svenskt kulturarv.

Dubbelfel.

För det första är det inte arvskungadömet som är det som ligger i det svenska kulturarvet. Tvärt om bottnar den svenska traditionen i ett valkungadömet. Låt vara att det var en begränsad skara män som ur en ännu mer begränsad skara män gjorde valet – men sedan urminnestider har en viss mån av valmöjlighet funnits. När de svenska landskapen började samlas under en kung under sen vikingatid och tidig medeltid var det regionala perspektivet dessutom framträdande i valet. Samtliga landskap skulle godkänna den kung som valdes vid Mora stenar, och som sedan gjorde sin Eriksgata runt landet.

Flera försök gjordes under medeltiden att omvandla valmonarkin till en arvmonarki. Men valmonarkin hade så stark ställning att samtliga försök misslyckades, fram till Gustav Wasa. Gustav Wasa var en grym despot och massmördare, men onekligen också en skicklig maktspelare som lyckades skriva sin egen historia. Möjligtvis var det också Gustav Wasa som lät förstöra Mora stenar för att stärka sin släkts immunitet mot framtida krav på en återgång till valmonarki. Men sen som hävdar att monarkin ska bevaras för att bevara ett ursvenskt kulturarv är i grunden djupt okunnig om landets historia, ett offer för Gustav Wasas propaganda.

Skrapar man på ytan tycks det där med kulturarv inte vara så viktigt. Jag läste ett nummer av rojalisternas tidning för några veckor sedan, där man hyllade Jordaniens kung och ätt. Så mycket historia har ju inte den monarkin, etablerad på 1900-talet som den är. Vad det handlar om i praktiken är ett religiöst drag – en kung eller ätt lyfts upp för att kunna dyrkas som förmer än andra.

Än sen, kan någon tycka, är det ett problem? Vi har religionsfrihet i landet och vill någon dyrka kungen är det väl upp till hen?

Problemet är att synsättet utmanar hela principen om alla människors lika värde. Så länge som vi har ett statsskick som går på tvärs mot demokratiska principer skapas en grogrund för osund underdånighet. Kan vi ens med full kraft verka för ett samhälle där alla ges likvärdiga möjligheter när vi redan i vårt statsskick frångår det, och de facto lever i en hederskultur som å ena sidan underkänner tronarvingens möjligheter att gifta sig med den hon vill, resa som hon vill, tro på vilka gudar hon vill, och å andra sidan låter monarken ha full rättsimmunitet, kan göra vad han vill utan att kunna ställas till svars för sina handlingar.

De här principiella frågeställningarna är förstås de viktigaste. Men man kan inte låta bli att också ta med de ekonomiska aspekterna – arvsmonarkin är ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Det så kallade apanaget är horribelt i sin konstruktion. Visst, slott vill jag också underhålla, för att kunna behålla och vårda vårt kulturarv. Men de pengar som går till kungen och hans familj – och som vi aldrig ens får redovisat till vad de använts borde dras in omedelbart, innan vi ens avvecklat monarkin.

Familjen Bernadottes hela förmögenhet är uppbyggd av en stöld från svenska staten. Jean Baptiste förde inte med sig någon större förmögenhet till landet när han tackade ja till att bli kronprins; men lyckades med konststycket att få den ersättning som betalades till Sverige som tack för hjälpen i kriget mot Napoleon att glida ner i egen ficka, för att sedan använda till att betala Sveriges statsskuld mot att för evig framtid få ett ymnigt apanage till sig och sina efterkommande.

Men vi nöjer oss inte längre med att finansiera kungens och kronprinsessans leverne. Apanaget har utökats i takt med att familjen växer, som måste ifrågasättas även inom ramarna för monarkin som sådan.

Men kungen gör nytta för pengarna – hör man då rojalisterna säga – med all den PR som han ger landet och som dörröppnare vid handelsutbyten.

Nå; de undersökningar som gjorts i frågan har utgått från att spaltmeter i internationell press omsatts i vad motsvarande annonsvärde. En notis om ett prinsessbröllop i en indisk tidning med en gigantisk upplaga tillsätts utifrån ett sådant räknesätt ett stort värde. Men det är tämligen naivt att tro att det i slutänden gynnar svensk export eller svenska företag om det står aldrig så mycket Victoria i utländska tidningar.

Och vad gäller kungens förmåga att hjälpa till för att sälja svenska produkter utomlands kommer vi nog närmare sanningen att lyssna på industriledare som varit med vid dylika tillfällen; och bland annat Pehr G Gyllenhammar har talat klarspråk: om svensk export lyckats är det inte tack vare kungen, utan trots kungen.

Helt krasst. Om näringslivet såg kungen som en tillgång hade man nog kunnat privatisera kungahuset och köra det som en avdelning på Handelskammaren.

Varför gör man inte det? Ja, ser vi på vilka länder som är framgångsrika som exportländer finns ingen koppling till om landet är monarki eller republik. Bland de mest framgångsrika exportländerna finns så väl republiker som monarkier, och Europas främsta ekonomi – Tyskland – är en republik. Helt andra aspekter spelar roll här. Utbildningsväsende, innovationsklimat.

Vad ska vi ha istället?

Frågan har nog inte tagits på tillräckligt stort allvar inom Republikanska föreningen. Vi är ense om att arvsmonarkin ska avvecklas. Men för den sakens skull måste vi inte nödvändigtvis vara eniga om vad vi ska ha istället. Jag menar att det vore värdefullt att sätta ner foten och tala om vilket statsskick vi ska ha. Så länge vi inte gör det kommer rojalisterna ha trumfen på hand att kunna säga att vi vet vad vi har, men att vi inte vet vad vi får.

Mitt förslag är att riksdagens talman övertar kungens representativa roll. Riksdagens talman är redan den högsta företrädaren för den demokratiskt valda församlingen. I sin funktion genomför talmannen redan statsbesök, och har ett kansli för sakens skull. Hela den argumentation som rojalisterna för om att presidentval minsann också kostar skulle falla platt. Apanaget avvecklas utan att en enda krona tillkommer i ökade utgifter på annat håll om talmannen får uppgiften som statschef. Den enda materiella förändringen skulle bli att någon av de vice talmännen i större utsträckning får leda det faktiska riksdagsarbetet när talmannen ges ökade representativa uppgifter. Det kan vi leva med.

Rojalisternas sista argument är att kungen är en samlande kraft i tider av oro. Man vill ibland göra gällande att det har hjälpt Sverige att hålla sig utanför världskrigen att vi haft en monarki. Det sista påståendet kan lätt avfärdas genom en enkel omvärldsanalys. Angående kungen som samlande kraft skulle jag vilja påstå att fenomen som Melodifestivalen eller stora idrottsevenemang har långt större samlande kraft för nationen än vad kungen har. Och vad som krävs i tider av oro är samling kring en omdömesgill person. Nog var det Per Albin Hansson som samlade landet under andra världskriget snarare än Gustav V? Och skulle nuvarande kung verkligen kunna samla landet om det brände till? Sannolikheten att en demokratiskt vald talman eller statsminister har sådan personliga egenskaper är rimligtvis större än en person som ärvt sin position.

Tyvärr är det ju inte bara rojalister som försvarar monarkin. Det finns ju också många republikaner – än så länge till och med en majoritet i riksdagen – som har ståndpunkten att man principiellt är motståndare till monarkin; men att man vill respektera Torekovkompromissen.

Min ståndpunkt är att Torekovkompromissen var bra när den slöts. Det har varit bra för landet att den demokratiska utvecklingen skett ordnat och succesivt. Revolutioner tenderar resultera i kaos eller kontrarevolutioner, men en utveckling som så tydligt varit positiv har inte gått att rulla tillbaka. Kungamakten har steg för steg begränsats sedan 1809. Det sista steget i den processen togs 1973. Nu är det snart dags för nästa steg. Torekovkompromissen är daterad. I riksdagen är vi idag flera partier som inte fanns representerade i dåtidens riksdag. Och inga av dåtidens riksdagsledamöter har kvar några förtroendeuppdrag.

Men som sagt, jag är inte revolutionär – jag ser inget egenvärde i att avsätta Carl XVI Gustav. Han har fått sin position utifrån givna regler, och de kan få följa honom till den dag han väljer att avgå. Men därefter är det dags att avsluta ett odemokratiskt statsskick. Ska vi klara det är det hög tid att påbörja arbetet med att förändra grundlagen nu.

Det går att förebygga framtida finanskriser

Kommer nästa finanskris inom några månader, klarar vi oss ett år eller till och med flera? Det enda vi vet är att med dagens osunda kreditgivning bygger vi upp en bubbla som kommer att spricka. Intressant frukostseminarium med Andreas Cervenka, där han berättar om sin bok Vad gör en bank. Finanskriser är inget nytt fenomen, Andreas berättade bland annat om den första (kända) finanskrisen i Kina för många tusen år sedan, och inte ens där har man lärt av historien – tvärt om är det sannolikt i Kina det smäller först nästa gång, då 80 procent av all kreditgivning nu sker i Kina. För den sakens skull finns det ingen anledning att låta de svenska bankerna fortsätta marschen mot stupet, och en höjning av resiliensavgiften kan bidra till att dämpa farten något, att Nordea upprörs över att de gigantiska statliga subventioner man har naggas i kanten får inte stoppa det. Men sannolikt är vad som krävs för att inte bara dämpa farten, men faktiskt lägga om kurs, att inte tillåta bankerna att ge krediter man inte själv har teckning för.

Sluttande planet för Almedalen igång?

Har just fått besked från arrangören av den debatt kring det rörliga kulturarvet som jag redan bokats in för i Almedalen i sommar att debatten kanske måste ställas in. Detta då man hänvisats till ett område långt borta och Almedalsarrangörerna chockhöjt markhyran trots att ideella organisationer inte ska behöva betala sådana avgifter. Om ideella föreningar inte längre har råd att vara kvar och Almedalen enbart blir en plats för resursstarka organisationer minskar förstås värdet att vara på plats – de debatter och arrangemang som mindre resursstarka organisationer anordnar är det som fyller dagarna med intressanta möten och ny kunskap. Utan dessa är nog det sluttande planet för Almedalen igång. Möjligtvis hinner man inse att den lilla ökade intäkt man tror sig kunna få genom höjda markhyror snabbt blir till minskade intäkter när långt färre finner hela evenemanget angeläget att åka till…