Arrangerade igår ett riksdagsseminarium om älvdalska som minoritetsspråk, tillsammans med Yair Sapir och Ulum Dalska. Själv är jag på intet sätt lingvist eller språkvetare – men som generellt engagerad i kulturarvsfrågor vet jag att vårt kulturarv är en viktig drivkraft i att skapa ett en hållbar utveckling. Skydd av kulturarv finns också med bland FN:s globala mål för hållbar utveckling. Hur vi kan skydda kulturarv i form av byggnader eller fysiska föremål står klart för de flesta – men hur skyddar vi ett kulturarv i form av ett levande men hotat språk? För starkt hotad är älvdalskan. Cirka 2000 personer talar ännu språket, men bland dessa enbart cirka 60 under 18 år.
Det äldsta belägget för Älvdalens existens finner vi i Sverres saga, där Älvdalen 1177 omnämns fortfarande vara hedniskt. De äldsta skriftliga resterna av älvdalska finns på runstenar från 1600-talet, och faktum är att runskrift fortfarande användes i älvdalen i början av 1900-talet. Älvdalskan är en väg in i ökad kunskap om vårt språkliga ursprung, den tid när Dansk tunga talades i norden, och kanske längre tillbaka i tiden än så.
Viktigt att veta är att skillnaden mellan språk och dialekt är flytande, inte en vetenskaplig utan en politisk fråga. Meänkieli betraktades tidigare som en finsk dialekt i Sverige, men har nu status som eget språk – i Sverige. I Finland betraktas meänkieli fortfarande som en finsk dialekt.
Europarådet uppmanar Sverige att erkänna älvdalskan som ett eget språk, och vad som talar för att det faktiskt är möjligt för älvdalskan att överleva som språk är att Älvdalens kommun engagerat sig starkt i frågan, och i höst bland annat öppnat en förskola för barn som talar älvdalska. Föreningen Ulum Dalska har också låtit publicera barnböcker på älvdalska.
Niclas Malmberg (MP) 