Budgetanförande

Mitt anförande från budgetdebatten i torsdags finns nu att se här. För den som hellre läser finns underlaget här:

Om man inte blickar bakåt innan man ska se framåt får man nog se upp. Så innan jag går in på de viktigaste bitarna av budgetpropositionen och hur vi stärker kulturpolitiken 2017, vill jag därför säga några ord om innevarande år. 2016 är ju första hela året med en rödgrön kulturbudget – och väldigt mycket positivt har hänt.

Omkring 180 musik- och kulturskolor runt om i landet har beviljats statsbidrag för att kunna utveckla verksamheten. Fantastiskt kul att göra lokala besök och bland annat höra hur det medfört att tidigare musikskolor har kunnat bredda verksamheten till dans och teater, och hur man då når fler barn. Utifrån kulturskoleutredningen kan vi nu gå vidare: det ska inte spela någon roll i vilken kommun ett barn växer upp – tillgång till kulturskola ska finnas!

Kulturrådet har nu också fattat beslut om bidrag till 27 Kreativa platser. En lång rad föreningar som aldrig varit i närheten av att få ekonomiskt stöd för verksamhet kan nu skapa lokala kulturaktiviteter. Den rödgröna regeringen har breddat den kulturella mångfalden, så att fler nås av kulturevenemang. Och för de som i debatten hävdat att det här skulle vara ytterligare ett storsstadsstöd kan jag konstatera att Jörn, Flen, Bollnäs eller Falköping inte är jättestora städer. Vad vi gjort är att skapa förutsättningar för mer kultur i hela landet!

En annan framgång är fri entréreformen. Allt fler besökare kommer till våra statliga museer, bland dessa också människor som inte varit traditionella museibesökare. Återigen en breddning, nu så att fler kan ta del av de skatter som finns på våra museer.

Om vi nu istället blickar framåt mot 2017 är den anslagshöjning som gläder mig allra mest att vi ökar anslaget till kultursamverkansmodellen. Kulturutskottets noggranna genomlysning över hur samverkansmodellen fungerat i praktiken visade på ett antal brister i modellen som regeringen nu snabbfotat åtgärdar – men framför allt såg vi i utvärderingen att det statliga bidraget till samverkansmodellen måste utökas. ”För lite, för sent” tycker förstås vissa om regeringens förslag nu – och visst behoven och önskemålen är större, men det är ett viktigt trendbrott att vi i budgetpropositionen nu har en förstärkning av de statliga resurserna till kultursamverkansmodellen.

Jag kan bara beklaga att enbart Liberalerna delar regeringens syn här. Även om man kunde få uppfattningen av Roland Utbults anförande att KD vill satsa på kultursamverkansmodellen är det ju så att även KD bara nästan når upp till regeringens nivå till kultursamverkansmodellen, även om man inte går fram med nedskärningar här på samma sätt som Centerpartiet och Moderaterna. SD föreslår förstås också nedskärningar och pekar ut vad det man vill att regionerna ska prioritera bort: vad man kallar mångkulturalistiska verksamheter. Om det är jazz eller rock eller något annat man åsyftar kan vi bara gissa oss till.

Den största politiska förändringen i kulturpolitiken 2017 rör emellertid filmpolitiken, där produktionsstödet till ny svensk film utökas. Visst, hur finansieringen ser ut kan man ha synpunkter på. Men det förbryllar mig att flera av allianspartierna inte ser det positiva i att fler nu inkluderas i hur filmstödet ska utformas och att stödet till ny svensk filmproduktion utökas. Moderaterna och Kristdemokraterna ligger här nära regeringens politik, båda partierna med 25 mkr i lägre stöd. Men Liberalerna föreslår en nedskärning på 235 mkr och Centerpartiet på 237,5 mkr. Det blir inte mycket ny svensk film 2017 om L eller C får styra kulturpolitiken!

Över huvud taget är det ny situation på högerkanten i kulturpolitiken. Moderaterna har traditionellt stått för den, får man säga, snålaste kulturpolitiken. Men nu är man plötsligt det alliansparti som lägger sig närmast regeringens ambitionsnivå.

Tyvärr inte för att man vill föra en så generös kulturpolitik, Moderaterna ligger trots allt nästan en halv miljard kronor under regeringsförslaget, utan för att övriga allianspartier föreslår ännu större nedskärningar, där Centerpartiet går fram allra brutalast och förslår nedskärningar på över 600 miljoner kronor.

När jag försökt ställa frågor till Centerpartiet kring varför man vill göra nedskärningar på i det närmaste varenda budgetpost, jag räknar till hela 33 minustecken i Centerns budgetförslag, har svaret varit att man minsann har fina skrivningar i sitt kulturprogram. Fina skrivningar är trevliga och bra – men de finansierar ingen verksamhet. Jag hoppas få höra bättre förklaringar från Per Lodenius idag till varför Centern går fram med så kraftiga nedskärningar – på allt från kultursamverkansmodellen via ersättningar till konstnärer till folkbildningen.

Men om jag så får avsluta med att återigen göra en jämförelse tillbaka i tiden kan jag konstatera att utfallet för statens totala kulturbudget 2014, dvs alliansregeringens sista år, landade på 12,7 miljarder kronor. Den rödgröna kulturbudgeten för 2017 omsluter 14,5 miljarder kronor. Även om vi tar hänsyn till inflation har vi en utökning som vida överstiger miljarden – och vallöftet om att tillföra kulturen en ytterligare miljard är därmed uppnått. Som kulturpolitisk talesperson för ett av regeringspartierna är jag stolt över den kulturpolitik vi hittills har lyckats åstadkomma!

Annons