Coronakrisen är fruktansvärd för alla som drabbas själva eller har anhöriga som är sjuka, döende eller döda. Men nu är det istället en animerad diskussion om att krisen skulle vara fruktansvärd också på andra sätt. Lite perspektivlöst, kan jag tycka, att jämföra ekonomiskt tapp med hälsa och liv. Alla har förstås sina erfarenheter av hur restriktionerna slagit. Jag kan inte annat än att dela med mig av mina. Och de är inte så negativa. Tvärtom har det gått väldigt väl att etablera ett nytt besöksmål för guidade visningar och konserter. Så bra att jag drar slutsatsen att det där med Hemester har varit positivt för verksamheten, och att små kvalitativa arrangemang gynnats, i en tid när stora publika evenemang ställs in. Inte alla kulturarbetare som drabbas av corona således, för vissa uppstår istället möjligheter. Och vad hindrar egentligen den som är van att rikta sig till en stor publik att nu göra mer exklusiva framträdanden? Utöver att intäkterna/h blir lägre? Tre konserter på en dag istället för en, är förstås mer arbetsamt – men ger upplevelse, intryck och glädje för publiken ändå. Kulturpolitikerna vänder på alla stenar för att hitta långsiktiga lösningar, och de kommer att komma på plats. Men att skylla situationen på politiken är enbart okunnigt och egocentriskt. För att rusta oss för framtiden är det helt andra saker att göra. Sluta med en djurhållning där nya virus sprids till människor. Sluta fossildopa en reseekonomi som sprider virus snabbare än någon hinner hantera. Och ha trygghetssystem som fungerar både vid vardag och kris. Tänk om alla de stödinsatser som nu satts in redan funnits i form av basinkomst, då hade en medicinsk kris inte också slagit hårt mot personers privatekonomi så snabbt.
Niclas Malmberg (MP) 