Gör Kanadamodellen till huvudnummer i Glasgow

Den senaste tiden har vi kunnat glädja oss åt olika tekniska framsteg med potential att minska koldioxidutsläppen, till exempel möjligheten att producera fossilfritt stål. Men fortsatt tekniskt utveckling kan inte på egen hand lösa klimatkrisen. Därtill är det akut att minska ökningstakten av koldioxid i atmosfären, och teknikutvecklingen är samtidigt för långsam. Elefanten i rummet är vår konsumtion. Möjligheten att snabbt ställa om till hållbar konsumtion på dagens nivå har passerats.

I de allra flesta tider, och bara några generationer tillbaka, var det självklart att hushålla med sina resurser, inte förbruka mer än vad man behövde, och ta till vara vad man hade. Med dagens förhållningssätt – där köpa och slänga har blivit en självklar livsstil för många – räcker det inte att vädja till människors förstånd för att bryta överkonsumtionsmönster. Verkliga ekonomiska styrmedel måste till, där produkter kostar i paritet med deras faktiska miljökostnad.

Här står vi dock politiskt inför ett dilemma. Med dagens stora ekonomiska skillnader mellan olika grupper, och samtidigt en situation där den grupp som har starkast ekonomi står för den absolut största konsumtionen, kan raka miljöskatter inte ge det resultat som behövs. Antingen för att miljöskatterna sätts på sådan blygsam nivå att de är försumbara för de grupper som står för den största konsumtionen, och därför enbart kommer ändra beteenden på marginalen. Eller för att substantiella miljöskatter hamnar på en nivå som antingen aldrig kan accepteras av köpsvagare grupper, eller slår undan förutsättningarna för deras hushållsekonomi.

Men det finns ett sätt att lösa denna gordiska knut: en klimatskatt som återbetalas lika för alla. Modellen är inte ny, utan prövas redan i Kanada, under namnet Carbon Tax Rebate (ungefär koldioxidskatt och utdelning). Skattenivån infördes på en låg nivå för att sedan öka med tio dollar per år, för att nästa år (2022) nå 50 kanadensiska dollar/ton koldioxid (ungefär 340 kronor). Skatten betalas vid konsumtionstillfället, fonderas och betalas sedan tillbaka med samma summa till alla skattebetalare. De som orsakar låga utsläpp får alltså samma återbäring som de med stora utsläpp, vilket i praktiken innebär en omfördelning av resurser från grupper med högre konsumtionsnivå till grupper med lägre. 

Skattesystemet i Kanada får dock betraktas som ett första försök, alla koldioxidutsläpp omfattas inte utan skatten är begränsad till energi- och drivmedelssektorn. Likafullt har skatten haft effekt. I British Columbia, där skatten först infördes på delstatsnivå, visar utvärderingar att skatten bidragit till att minska utsläppen med mellan fem och femton procent.


Genom att gå in på en förhållandevis låg nivå, men med beslutad successiv höjning av skatten, ges goda möjligheter till en ordnad omställning, då såväl privatpersoner som företag ges både tid och incitament att ställa om energianvändning, transporter och konsumtionsmönster. En koldioxidskatt som återbetalas kommer självfallet inte att som ensam reform rädda oss från klimatkrisen. Men Kanada har visat vägen med en metod som bör ges högsta prioritet, både på nationell nivå i Sverige, och i Sveriges arbete inom EU, så väl som vid FN:s klimattoppmöte i Glasgow i november.

Artikeln finns att läsa i sin helhet i unt.

Författare: Niclas Malmberg

Grön debattör och skribent, styrelseledamot i SVEF och entreprenör på Salsta slott - Alla tiders slott. Fd kommunalråd i Uppsala och fd riksdagsledamot.

%d bloggare gillar detta: