”Gräsrotsuppror” överdrivet

Det talas mycket om ”gräsrotsuppror” inför Miljöpartiets kongress, bland annat utifrån att några har lagt ett alternativt förslag till partistyrelse vid sidan av valberedningens förslag. Nå, att andra personer kandiderar till partistyrelsen vid sidan av de som är valberedningens förslag är bara sund demokrati – jag har själv tidigare kandiderat till PS även om jag inte föreslagits av valberedningen. Men det är besynnerligt att de som lägger fram det alternativa förslaget inte vidtalat alla personer man föreslår. Och talet om att man vill ha in fler gräsrötter i PS framstår som paradoxalt; i samma ögonblick någon väljs in i partiets styrelse är den per definition inte längre gräsrot, utan topp. Ska den då genast behöva bytas ut?

Här om veckan hade vi medlemsmöte i Uppsala för att diskutera hur våra ombud ska ställa sig till olika frågor. Ombuden kommer inte följa partistyrelsens förslag i alla frågor. Men det innebär inte att det är ett uppror, utan att man tillför nya perspektiv på vissa frågor som PS inte haft, och att man i vissa frågor kommer till andra slutsatser. Den sammantagna bilden är att delegationen står bakom huvudinriktningen av partiets arbete, men konstruktivt bidrar till att stärka partiets politik ytterligare.

Föredrag om republikanska frågan

Välkomna till föredrag imorgon klockan 19.00, i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler på Kungsängsgatan 12, i Uppsala, då jag håller ett föredrag under rubriken ”Därför är jag republikan”. För den som inte har möjlighet att komma finns lite läsning här:

Ett statsskick där den främsta företrädaren för landet, kungen, ärver sin position rimmar illa med grundlagens utgångspunkt att all offentlig makt ska bygga på principen om alla människors lika värde.

Men, säger någon, kungen har väl ingen formell makt? Visst har kungen det, som varje år öppnar riksdagen, sammanträder med utrikesnämnden, genomför statsbesök med möjlighet att påverka andra länders förhållande till Sverige etc. Men i än större utsträckning en informell makt, som därtill befäster en fördemokratisk syn att alla människor faktiskt inte har samma värde – kungen och hans familj ska tilltalas på sina särskilda sätt, underdånigt. Inte ens kunna granskas av oberoende media eller behöva redovisa hur ekonomiska bidrag – eller apanage som det som fint heter – används.

Vad vi ska ha klart för oss är att monarkin är en sista rest från ett fördemokratiskt samhälle; ett samhälle där principen skomakare bliv vid din läst rådde. Att som individ gå andra vägar än de föräldrarna hade gått var mycket svårt. Med en piga som mor var du född att vara piga. Lyckligtvis liberaliserades samhället, möjligheten att studera tillkom och idag kan vi i mycket stor utsträckning bygga våra egna liv efter våra egna intressen och kompetenser, även om ekonomiska faktorer förstås fortfarande spelar stor roll. För tronarvingen gäller dock inte det. Här är livet utstakat oavsett din egen vilja eller förmåga.

I ett litet filmklipp jag gjorde för något år sedan jämförde jag med Zlatan – som ju fått epitetet kung på fotbollsplan. Ingen kan tycka att det är självklart att Zlatans barn ska ta plats i landslaget, bara för att pappan var fotbollskung. Men rojalisterna tror på fullaste allvar att den som är bäst skickad att vara kung i landet är kungens förstfödde. Detta trots att historien visat att det är en mycket vansklig urvalsmetod. Väldigt få kungar i Sverige har varit lämpliga för sitt uppdrag. Många istället fruktansvärt olämpliga, som Gustav IV Adolf eller Erik XIV. För att inte tala om Karl XII – en person som sannolikt var den mest olämpliga i hela landet att vara kung, en slumpmässig bonddräng vilken som helst hade varit ett bättre val än en person som fostrats in i en tro på att vara förmer än andra, inte acceptera att få mothugg på åsikter – och som drog in svenska folket i ett oerhört lidande till följd av de krig hans storhetsvansinne orsakade.

Men, säger rojalisternas, det kan ju inte hända idag – i dag är monarkin mest av allt en levande kulturhistoria, och man menar att man värnar monarkin för att slå vakt om ett svenskt kulturarv.

Dubbelfel.

För det första är det inte arvskungadömet som är det som ligger i det svenska kulturarvet. Tvärt om bottnar den svenska traditionen i ett valkungadömet. Låt vara att det var en begränsad skara män som ur en ännu mer begränsad skara män gjorde valet – men sedan urminnestider har en viss mån av valmöjlighet funnits. När de svenska landskapen började samlas under en kung under sen vikingatid och tidig medeltid var det regionala perspektivet dessutom framträdande i valet. Samtliga landskap skulle godkänna den kung som valdes vid Mora stenar, och som sedan gjorde sin Eriksgata runt landet.

Flera försök gjordes under medeltiden att omvandla valmonarkin till en arvmonarki. Men valmonarkin hade så stark ställning att samtliga försök misslyckades, fram till Gustav Wasa. Gustav Wasa var en grym despot och massmördare, men onekligen också en skicklig maktspelare som lyckades skriva sin egen historia. Möjligtvis var det också Gustav Wasa som lät förstöra Mora stenar för att stärka sin släkts immunitet mot framtida krav på en återgång till valmonarki. Men sen som hävdar att monarkin ska bevaras för att bevara ett ursvenskt kulturarv är i grunden djupt okunnig om landets historia, ett offer för Gustav Wasas propaganda.

Skrapar man på ytan tycks det där med kulturarv inte vara så viktigt. Jag läste ett nummer av rojalisternas tidning för några veckor sedan, där man hyllade Jordaniens kung och ätt. Så mycket historia har ju inte den monarkin, etablerad på 1900-talet som den är. Vad det handlar om i praktiken är ett religiöst drag – en kung eller ätt lyfts upp för att kunna dyrkas som förmer än andra.

Än sen, kan någon tycka, är det ett problem? Vi har religionsfrihet i landet och vill någon dyrka kungen är det väl upp till hen?

Problemet är att synsättet utmanar hela principen om alla människors lika värde. Så länge som vi har ett statsskick som går på tvärs mot demokratiska principer skapas en grogrund för osund underdånighet. Kan vi ens med full kraft verka för ett samhälle där alla ges likvärdiga möjligheter när vi redan i vårt statsskick frångår det, och de facto lever i en hederskultur som å ena sidan underkänner tronarvingens möjligheter att gifta sig med den hon vill, resa som hon vill, tro på vilka gudar hon vill, och å andra sidan låter monarken ha full rättsimmunitet, kan göra vad han vill utan att kunna ställas till svars för sina handlingar.

De här principiella frågeställningarna är förstås de viktigaste. Men man kan inte låta bli att också ta med de ekonomiska aspekterna – arvsmonarkin är ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Det så kallade apanaget är horribelt i sin konstruktion. Visst, slott vill jag också underhålla, för att kunna behålla och vårda vårt kulturarv. Men de pengar som går till kungen och hans familj – och som vi aldrig ens får redovisat till vad de använts borde dras in omedelbart, innan vi ens avvecklat monarkin.

Familjen Bernadottes hela förmögenhet är uppbyggd av en stöld från svenska staten. Jean Baptiste förde inte med sig någon större förmögenhet till landet när han tackade ja till att bli kronprins; men lyckades med konststycket att få den ersättning som betalades till Sverige som tack för hjälpen i kriget mot Napoleon att glida ner i egen ficka, för att sedan använda till att betala Sveriges statsskuld mot att för evig framtid få ett ymnigt apanage till sig och sina efterkommande.

Men vi nöjer oss inte längre med att finansiera kungens och kronprinsessans leverne. Apanaget har utökats i takt med att familjen växer, som måste ifrågasättas även inom ramarna för monarkin som sådan.

Men kungen gör nytta för pengarna – hör man då rojalisterna säga – med all den PR som han ger landet och som dörröppnare vid handelsutbyten.

Nå; de undersökningar som gjorts i frågan har utgått från att spaltmeter i internationell press omsatts i vad motsvarande annonsvärde. En notis om ett prinsessbröllop i en indisk tidning med en gigantisk upplaga tillsätts utifrån ett sådant räknesätt ett stort värde. Men det är tämligen naivt att tro att det i slutänden gynnar svensk export eller svenska företag om det står aldrig så mycket Victoria i utländska tidningar.

Och vad gäller kungens förmåga att hjälpa till för att sälja svenska produkter utomlands kommer vi nog närmare sanningen att lyssna på industriledare som varit med vid dylika tillfällen; och bland annat Pehr G Gyllenhammar har talat klarspråk: om svensk export lyckats är det inte tack vare kungen, utan trots kungen.

Helt krasst. Om näringslivet såg kungen som en tillgång hade man nog kunnat privatisera kungahuset och köra det som en avdelning på Handelskammaren.

Varför gör man inte det? Ja, ser vi på vilka länder som är framgångsrika som exportländer finns ingen koppling till om landet är monarki eller republik. Bland de mest framgångsrika exportländerna finns så väl republiker som monarkier, och Europas främsta ekonomi – Tyskland – är en republik. Helt andra aspekter spelar roll här. Utbildningsväsende, innovationsklimat.

Vad ska vi ha istället?

Frågan har nog inte tagits på tillräckligt stort allvar inom Republikanska föreningen. Vi är ense om att arvsmonarkin ska avvecklas. Men för den sakens skull måste vi inte nödvändigtvis vara eniga om vad vi ska ha istället. Jag menar att det vore värdefullt att sätta ner foten och tala om vilket statsskick vi ska ha. Så länge vi inte gör det kommer rojalisterna ha trumfen på hand att kunna säga att vi vet vad vi har, men att vi inte vet vad vi får.

Mitt förslag är att riksdagens talman övertar kungens representativa roll. Riksdagens talman är redan den högsta företrädaren för den demokratiskt valda församlingen. I sin funktion genomför talmannen redan statsbesök, och har ett kansli för sakens skull. Hela den argumentation som rojalisterna för om att presidentval minsann också kostar skulle falla platt. Apanaget avvecklas utan att en enda krona tillkommer i ökade utgifter på annat håll om talmannen får uppgiften som statschef. Den enda materiella förändringen skulle bli att någon av de vice talmännen i större utsträckning får leda det faktiska riksdagsarbetet när talmannen ges ökade representativa uppgifter. Det kan vi leva med.

Rojalisternas sista argument är att kungen är en samlande kraft i tider av oro. Man vill ibland göra gällande att det har hjälpt Sverige att hålla sig utanför världskrigen att vi haft en monarki. Det sista påståendet kan lätt avfärdas genom en enkel omvärldsanalys. Angående kungen som samlande kraft skulle jag vilja påstå att fenomen som Melodifestivalen eller stora idrottsevenemang har långt större samlande kraft för nationen än vad kungen har. Och vad som krävs i tider av oro är samling kring en omdömesgill person. Nog var det Per Albin Hansson som samlade landet under andra världskriget snarare än Gustav V? Och skulle nuvarande kung verkligen kunna samla landet om det brände till? Sannolikheten att en demokratiskt vald talman eller statsminister har sådan personliga egenskaper är rimligtvis större än en person som ärvt sin position.

Tyvärr är det ju inte bara rojalister som försvarar monarkin. Det finns ju också många republikaner – än så länge till och med en majoritet i riksdagen – som har ståndpunkten att man principiellt är motståndare till monarkin; men att man vill respektera Torekovkompromissen.

Min ståndpunkt är att Torekovkompromissen var bra när den slöts. Det har varit bra för landet att den demokratiska utvecklingen skett ordnat och succesivt. Revolutioner tenderar resultera i kaos eller kontrarevolutioner, men en utveckling som så tydligt varit positiv har inte gått att rulla tillbaka. Kungamakten har steg för steg begränsats sedan 1809. Det sista steget i den processen togs 1973. Nu är det snart dags för nästa steg. Torekovkompromissen är daterad. I riksdagen är vi idag flera partier som inte fanns representerade i dåtidens riksdag. Och inga av dåtidens riksdagsledamöter har kvar några förtroendeuppdrag.

Men som sagt, jag är inte revolutionär – jag ser inget egenvärde i att avsätta Carl XVI Gustav. Han har fått sin position utifrån givna regler, och de kan få följa honom till den dag han väljer att avgå. Men därefter är det dags att avsluta ett odemokratiskt statsskick. Ska vi klara det är det hög tid att påbörja arbetet med att förändra grundlagen nu.

Sluttande planet för Almedalen igång?

Har just fått besked från arrangören av den debatt kring det rörliga kulturarvet som jag redan bokats in för i Almedalen i sommar att debatten kanske måste ställas in. Detta då man hänvisats till ett område långt borta och Almedalsarrangörerna chockhöjt markhyran trots att ideella organisationer inte ska behöva betala sådana avgifter. Om ideella föreningar inte längre har råd att vara kvar och Almedalen enbart blir en plats för resursstarka organisationer minskar förstås värdet att vara på plats – de debatter och arrangemang som mindre resursstarka organisationer anordnar är det som fyller dagarna med intressanta möten och ny kunskap. Utan dessa är nog det sluttande planet för Almedalen igång. Möjligtvis hinner man inse att den lilla ökade intäkt man tror sig kunna få genom höjda markhyror snabbt blir till minskade intäkter när långt färre finner hela evenemanget angeläget att åka till…

Länsstyrelsen funktionell

Uppsalabänken hade idag för första gången en samlad träff med länets nya landshövding. Bland annat diskuterade vi hur vi gemensamt kan få upp frågan om fyrspår söder om Uppsala i prioriteringsordningen och hur vi får samsyn kring Aroslänkens dragning, dvs järnväg mellan Enköping och Uppsala. Men allra viktigast var nog att det stod bortom allt tvivel att länsstyrelsen åter är funktionell, och inte fladdrar iväg utifrån en dagordning som sätts av en landshövdings privata intressen, utifrån vad som faktiskt är till mest nytta för regionen.

KU:s behandling av afghantolkarna

Konstitutionsutskottet har nu påbörjat hanteringen av min anmälan rörande Tobias Billströms agerande vad gäller de sk afghantolkarna. Utskottet har idag beslut om ett stort antal frågor som ska följas upp. Däribland:

* I artikeln i Svenska Dagbladet den 30 juli 2012 uttalar sig både Tobias Billström och Migrationsverkets presschef. Förekom det några kontakter mellan Regeringskansliet och Migrationsverket kring frågan om tolkarna i samband med att denna artikel publicerades?

* Hade regeringen, Regeringskansliet eller något departement meddelat Migrationsverket sin tolkning av reglerna och vad hade i så fall framförts och i vilken form?

* Enligt uppgifter ingick företrädare från Försvarsdepartementet, Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet, Försvarsmakten och Migrationsverket i en arbetsgrupp våren 2013. Hur bildades denna arbetsgrupp och vad var dess syfte? Vilken roll spelade företrädarna för de tre departementen i denna arbetsgrupp? Vilka instruktioner fick företrädarna för de tre departementen från regeringen och Regeringskansliet?

* Vilka kontakter har i övrigt förekommit mellan regeringen och Regeringskansliet å ena sidan och berörda myndigheter å den andra sidan rörande de tolkar som önskat få komma till Sverige? Har uppfattningen i Billströms uttalande i juli 2012 om att han tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det kommunicerats eller beaktats vid regeringens och Regeringskansliets kontakter med berörda myndigheter och i så fall hur?

Vi bör inte bara minnas förintelsen, men också vad som möjliggjorde den

Att minnas förintelsen är viktigt. Det enda som kan hindra att inte ytterligare folkmord sker i mänsklighetens dystra historia av upprepade folkmord. Men vi måste också minnas vad som möjliggjorde förintelsen. Därför deprimerande att Moderaterna just idag, klargör att man kommer att inleda samtal med SD. Det var så Hitler kom till makten. Konservativa inledde samtal, övertygade att om de gav nazisterna inflytande skulle de kunna tämja Hitler, vinna tillbaka väljare och styra landet. I kulturutskottet har moderata flirtar med SD redan kommit igång. Nu måste L och C ryta ifrån ordentligt, inte bara protestera lite halvtamt utan markera att man inte tänker göra om misstaget från 30-talet en gång till.