Anförande kulturarvsbrott vid väpnad konflikt

Imorgon har jag min sista riksdagsdebatt innan sommaruppehållet; kulturarvsbrott vid väpnad konflikt. Stommen till mitt inledningsanförande finns här:

Förra veckan fattade riksdagen beslut om införandet av en museilag – en lagstiftning som jag hoppas kommer att utnyttjas flitigt för att stärka och sprida kunskap kring kulturarvsfrågor. 

 Den lagstiftning vi har att debattera idag – förstärkt skydd av kulturegendom vid väpnad konflikt, hoppas vi däremot förstås aldrig ska behöva tillämpas. Likafullt är det en viktig lagstiftning att få på plats, så att Sverige kan godkänna det andra protokollet till Haagkonventionen om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, för att därigenom också medverka till att stärka det internationella arbetet för att bevara kulturarv.

 IS framfart har satt kulturarvsfrågor i fokus på ett ytterst tragiskt sätt. Byggnader, böcker och föremål har varit direkta måltavlor i en krigföring med syfte att rensa bort för-islamisk historia fullständigt, som exempelvis den 3200 år gamla Assyriska staden Nimrud. Och det är inget man gjort i tystnad, utan tvärt om sprider man videoklipp där man slår sönder assyriska och babylonska statyer, för att visa makt och för att rekrytera. 

Samma sak såg vi när Talibanerna uppmanade sina anhängare att förstöra alla icke-islamska avbildningar och bland annat sprängde de väldiga Buddhastatyerna i Afghanistan, som en medveten internationell provokation.

Men det är viktigt då att veta att det här inte är något nytt fenomen, och inget som är unikt för islamistiska extremister. I alla tider har förstörelse av kulturarv varit en del av krigföring och den absolut största förlusten av kulturarv skedde förstås under andra världskriget, inte minst genom nazisternas försök att utplåna såväl judarna som alla spår av judisk kultur. Men även de allierade använde sig av avsiktlig förstörelse av kulturarv, som exempelvis vid bombningen av Dresden.

Men förstörelse av kulturarv kan också förekomma i en annan form – genom plundring och illegal handel, ibland i tydligt syfte att finansiera fortsatt krigsföring. 

Kulturarvets roll i krig erkändes vid Wienkongressen 1815, för att få en nyordning efter Napoleonkrigen, då fransmännen plundrat konstskatter från stora delar av Europa och fört till Paris. Under 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades de internationell rättsliga principerna, men första gången personer dömdes för brott mot kulturarv var vid Nurnbergrättegångarna, och därefter kom det att dröja till i rättsprocesserna efter krigsförbrytelserna i det forna Jugoslavien, där omfattningen av förstörelsen av kulturarv varit enorm, med uttalat syfte att utplåna olika folkgruppers känsla av tillhörighet till ett geografiskt område.

Att Sverigedemokraterna inte ville ha en museilag på plats som begränsar lokala- och regionala politikers påverkansmöjlighet på museers utställningsverksamhet förstod jag den politiska logiken i, även om den är beklaglig. 

Men varför Sverigedemokraterna nu vill förhala en lagstiftning som behövs för att vi ska kunna godkänna det andra protokollet till Haagkonventionen om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt måste jag säga är obegripligt.

 Månne vi få ett svar från Aron Emilsson vad som är hans egentliga motiv?

Ett utsnitt från debatten finns här.

 

Inget straff mot att förstöra kulturarv vid väpnad konflikt med SD-politik

Igår klubbade så riksdagen kulturarvspropositionen, däribland en ny museilag. Sverigedemokraterna reserverade sig. Att man inte vill ha en lag som slår fast att museerna är självständiga myndigheter som inte har att följa politiska direktiv vad gäller utställningsverksamheten är logiskt. Nu har man ju ingen möjlighet att på lokal nivå gå in och stoppa utställningar man inte gillar.

Kulturutskottet har idag fattat beslut om betänkande om förstärkt skydda av kulturegendom vid väpnad konflikt. Men, se, även här reserverar sig Sverigedemokraterna. Man vill inte ha en lag som säger att den som till stöd för militära åtgärder använder kulturegendom ska kunna dömas till fängelse. Måste säga att jag här däremot inte förstår logiken.

Kulturarvsanförande

Idag debatterar riksdagen till sist kulturarvspropositionen. Här nedan följer underlag för mitt anförande, och det finns också att se på youtube:

Sveriges äldsta skriftliga dokument som skildrar ett längre händelseförlopp är Erikskrönikan, författad på 1320- eller 1330-talet. En viktig historisk källa. Men samtidigt ett exempel på historieförvanskning, med syfte att framställa dåvarande kung Magnus Erikssons far, hertig Erik Magnusson som en hjälte. Att ”trona på minnen av fornstora dar” – dvs ge glans och heder åt samtiden genom att lyfta fram ett ärorikt förflutet, är således ett mycket gammalt grepp.

Den svenska mästaren i genren att skriva sin egen historia är förstås Gustav Wasa, för sin tid en grym härskare och massmördare, men som skrev sin egen historia så framgångsrikt att århundraden av svenskar istället fått bilden av en frihetskämpe och landsfader.

Under den svenska stormaktstiden växte en vilja fram att inte bara hylla enskilda personer eller släkter, utan hela nationen – och den svenska kulturarvspolitikens startskott kan sägas vara när Gustav II Adolf inrättade ett ämbete som riksantikvarie 1630. Under stormaktstiden växte samtidigt Göticismen sig stark, dvs ett mytiskt förhärligande av svenskarnas forntid. Och att det här med vetenskapligt förhållningssätt ännu inte fått genomslag ens inom universitetsvärlden är Olof Rudbäcks Atlantica ett tydligt exempel på.

1786 fick Sverige sitt första offentliga museum när ett regelverk sattes upp för Naturhistoriska riksmuseet. Men under 1800-talet och det tidiga 1900-talet fanns två motstridiga intressen i synen på museernas roll. Det ena var att berätta det ur statens perspektiv önskvärda, det andra att se museets uppgift som att skildra sanningen, enligt rådande vetenskapliga läge.

Efter att ha fört en tynande tillvaro under 1700-talet växte Göticismen åter under 1800-talet, och kom under 1930-talet att användas för att ge legitimitet åt den svenska nazistiska rörelsens strävan. Och än idag finns krafter som vill använda makt över kulturarvet som politiskt verktyg, bland annat har vi de senaste åren sett exempel på hur politiker försökt stoppa utställningar som inte ligger i linje med den egna ideologiska övertygelsen.

Det är därför tre väldigt viktiga principer som slås fast i kulturarvspropositionen:

Den första principen är att museiprofessionen värnas och i förslaget till museilag slås museernas oberoende fast. Varje museum är en självständig institution som inte har att rätta sig efter politiska önskemål.

Den andra principen är att utställningar och annan verksamhet ska vara kunskapsbaserad, och att museerna ska bidra till forskning, inte nödvändigtvis med egna forskare, men med hög kompetens inom sina ämnesområden och genom att samlingarna är tillgängliga och ordnade för vetenskaplig forskning.

Det tredje perspektivet är stärkt tillgång till kulturarvet i hela landet. Ingen ska behöva resa till Stockholm för att ta del av vårt kulturarv. Våra statliga museer ska istället samverka så att alla kan ta del av deras samlade resurser, exempelvis genom att föremål lånas ut till regionala och lokala museer. Föremål från ett regionalt museum kan också skänkas till ett annat. Istället för att låsa in föremål i arkiv – är det önskvärt att göra så mycket som möjligt publikt.

Men självfallet är det inte så att vi enbart genom lagstiftning lyckas göra kulturarvet tillgängligt för alla. Den svåra balansgång som museiprofessionen har är att både tillfredsställa besökaren som redan är väl insatt i ämnet men vill lära sig mer, och samtidigt väcka intresse hos den som helt saknar förkunskap; utan att förenkla på sätt som gör att innehållet går förlorat. Jag måste tillstå att jag är djupt imponerad över hur vissa museer verkligen lyckas nå besökare med helt olika utgångspunkter, och därigenom vara angelägna för alla.

Med tillgänglighet menar vi också att museerna ska kunna besökas av människor med olika funktionsnedsättningar. Idag finns tyvärr stora brister här. Brister som nu måste åtgärdas!

Att vi nu får en museilag på plats och samtidigt genomför förbättringar av kulturmiljölagen, innebär förstås inte att vi därmed kan betrakta kulturarvsfrågor som något vi politiskt kan bocka av och lämna därhän. Politik går alltid att utveckla. Ett stort steg i rätt riktning innebär att ytterligare steg kan tas framöver. Ett sådant nästa steg är att förbättra förutsättningarna att bevara det rörliga kulturarvet. Att kulturutskottet delvis bifaller min motion här ska därför inte ses som kritik mot propositionen, utan som en nästa uppgift att ta sig ann. Däremot förbryllar det att utskottsmajoriteten menar att detta är något som låter sig göras skyndsamt, frågan är mer komplex än så. Men det kanske beror på vad man lägger i begreppet skyndsamt.

Men vad som förbryllar än mer – och det enda område där vi har en egentlig politisk konflikt mellan regeringens proposition och de borgerliga partiernas kulturarvspolitik – är att utskottsmajoriteten inte fullt ut står för att hålla armlängds avstånd mellan politik och profession, utan är där med fingrarna i syltburken och vill gå fram med ett tillkännagivande som kan utnyttjas till att begränsa museernas möjlighet att utveckla utställningsverksamheten.

Nej, låt oss stå för att museerna är självständiga, fria att utveckla sin utställningsverksamhet. Jag vill med det yrka bifall till reservation 3.

Låt mig avslutningsvis bli lite personlig. Även om vi alla som deltar i dagens debatt brinner för kulturarvsfrågor brett, har vi nog alla också särskilda intresseområden. Ett sådant område där jag själv går igång lite extra är den tidiga musiken. Frågor som rör det immateriella kulturarvet är särskilt utmanande, och det är därför utomordentligt bra att museilagen både pekar ut det materialla kulturarvet, föremålen, och det immateriella. Jag menar, även om vi har instrument bevarade från låt säga 1600-talet innebär inte det att vi vet hur musiken klingade; framförd av exempelvis organisten Anders Dûben, som 1620 kom från Amsterdam till Stockholm, och därefter kom att bida till att utveckla den svenska konstmusiken.

Om vi håller oss kvar på 1600-talet, så inledde jag mitt anförande med kritik mot Göticismens ovetenskapliga förhållningssätt, men kan då också hylla Drottning Kristina – som istället för att rädslas kulturella utbyten i krampaktiga försök att värna ett ursvenskt kulturarv – såg till att framträdande vetenskapsmän och konstnärer flyttade till Sverige. Personer som förstås påverkade dåtidens kultur – för att idag vara en del av det vi betraktar som ett svenskt kulturarv.

Och så är det också idag; det som kan uppfattas som exotiskt kan imorgon ses som självklara delar av det svenska kulturarvet.

Kulturarv är spår från det förflutna som tillskrivs värde i samtiden. Vår politiska uppgift är att säkerställa att spåren inte suddas ut, utan bevaras också för framtiden – men samtidigt tillgängliggörs för alla. Och jag är övertygad: med ökad verklig kunskap om vårt kulturarv följer både ökad trygghet och ökad tolerans.

Kulturarvspropositionen godkänd av kulturutskottet

Kulturutskottet har nu godkänt kulturarvspropositionen, vilken bland annat innefattar en helt ny museilag och ändringar av kulturmiljölagen. Kulturutskottet skickar samtidigt med sex tillkännagivanden till regeringen för det fortsatta arbetet, bland annat att vad gäller det rörliga kulturarvet. Därmed bifalles delvis min motion ”Skydda det rörliga kulturarvet medan det fortfarande är rörligt”. Idag finns ett glapp i kulturarvspolitiken som exempelvis gör att om två båtar är tillverkade vid samma tid och en av dessa förlist och sedan bärgats, har den ett starkare skydd än den båt som ännu flyter. Att min motion delvis bifalles ska däremot inte ses som kritik mot propositionen, utan som nästa steg på vägen. Rom byggdes inte på en dag – och det gör inte kulturarvet heller.

 

Bibliotekspolitiken i kammardebatt nästa vecka

Kulturutskottets betänkande om konstarter och kulturskapares villkor har passerat Kulturutskottet och kommer upp till debatt i kammaren nästa vecka. Bibliotekspolitiken är en stor del av betänkandet, bland annat utifrån två motioner av Sverigedemokraterna.

Den ena handlar om att om att biblioteken primärt ska rikta sin verksamhet mot svenska medborgare. Rent krasst skulle vi behöva ha pass eller ID-kontroll på landets bibliotek om motionen bifalls, för att sortera ut vilka människor som inte är välkomna på biblioteken. Men frågan är hur Sverigedemokraterna menar att bibliotekarierna ens med det ska kunna kontrollera om en biblioteksbesökare som inte är svensk medborgare är turist i landet eller här för att söka asyl.

Biblioteken är idag en plats för integration. Den som inte har lärt sig så mycket svenska än ges ändå en möjlighet att ta del av svenska tidningar eller låna lättläst litteratur på svenska. Biblioteken är också en plats där människor kan träffa varandra över kulturella gränser, offentliga rum som inte exkluderar. Sagostunden på barnbiblioteket kan bli mötet där det lilla barnet som inte vistats så länge i landet kan få en svensk kompis. Vad Sverigedemokraterna vill uppnå med sin motion kan därför inte vara integration, utan dess motsats: segregation.

Men Sverigedemokraternas bibliotekspolitik gör inte halt här, utan partiet lägger också ett förslag som väl är tänkt att riktas mot invandrargrupper men som också slår mot svenskar som vill lära sig nya språk; dvs en inskränkning av bibliotekens uppgift att tillhandahålla litteratur på olika språk. Att ha möjlighet att låna böcker på exempelvis engelska eller spanska är väldigt positivt för den som vill förkovra sig i dessa språk, men kanske inte vill eller har råd att köpa sådan litteratur. Även här är det också ett förslag som direkt motverkar integrationen. Forskningen visar tydligt på att förutsättningarna att lära ytterligare språk förbättras om man också ges möjlighet att läsa mycket på sitt modersmål; men det vill SD således skapa sämre förutsättningar till. Frågan är vad det ens är för problem man tror sig lösa med motionens förslag. Jag har aldrig upplevt någon brist på litteratur på svenska på de bibliotek jag besöker, och törs påstå att SD konstruerar en motsättning som inte finns i verkligheten.

Enprocentsregel med flexibel placering av den konstnärliga utsmyckningen

Kulturutskottet fick idag en förhandstitt på den konstnärliga utsmyckningen i Citytunneln, där man tillämpat den så kallade enprocentsregeln, dvs att minst en procent vid offentliga investeringar ska avsättas till konstnärlig utsmyckning. Regeln är viktig för att skapa trivsamma vistelsemiljöer, men man får inte stirra sig allt för blind på att konsten hänger direkt samman med investeringen – det viktigaste är att resurserna kommer många till glädje, och bör därför kunna styras från platser där igen eller väldigt få kommer att vistas till mer publika miljöer.