Enklare revisionsregler för stiftelser

Med sista voteringen avklarad och juluppehåll från utskottet finns lite utrymme att bocka av småfrågor. En sådan är de stora revisionskostnader ideella kulturarvsstiftelser brottas med.

Från och med den 1 november 2010 kan de minsta företagen välja om de vill ha kvalificerade revisorer eller inte. Ett privat aktiebolag måste enbart ha en kvalificerad revisor om det når upp till minst två av följande gränsvärden för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren:

  • fler än  3 anställda
  • mer än  1,5 miljoner kronor i balansomslutning
  • mer än  3 miljoner kronor i nettoomsättning

För stiftelser är kraven hårdare. Krav på minst en kvalificerad revisor ställs på stiftelser vars tillgångar överskrider 1,5 miljoner, på näringsdrivande stiftelser, moderstiftelser, insamlings­stiftelser, kollektivavtalsstiftelser och stiftelser som har bildats tillsammans av eller tillsammans med staten, en kommun eller ett landsting. Det innebär i praktiken att en stiftelses dominerande årsomslutning kan utgöras av ersättningen till revisorn. Det är tämligen orimligt varför jag lyfter frågan till näringsministern om att utreda möjligheten att minska kraven på när en stiftelse måste ha en kvalificerad revisor.

Annonser

Klarspråk om världskulturmuseet

Det mesta var sig likt i partiernas argumentation i gårdagens kulturpolitiska debatt. Det som stack ut var att Olof Lavesson hade så svårt med matematiken, med flera felaktiga påstånden, samt att SD talade klarspråk om varför man vill lägga ner Världskulturmuseet i Göteborg: för att man ser museet som en propagandaapparat för Miljöpartiet. Även om ambitionsnivån i kulturpolitiken skiljer stort mellan övriga partier står sju partier fast i ståndpunkten att politiken inte ska styra kulturens innehåll; SD gör däremot processen kort med sådan kultur som utmanar den egna världsbilden.

Riksdagsdebatt om Sveriges starkaste kulturbudget någonsin

Idag debatterar riksdagen kulturbudgeten. Konst och kultur är oerhört centralt för att vi människor ska må bra. Utan böckerna vi läser, musiken vi hör, filmerna och skådespelen vi ser – som väcker och rör om våra känslor, och ger oss insikter om oss själva, varandra och världen – vore tillvaron tämligen torftig.

Därför är jag stolt över att den kulturbudget vi nu har att debattera och besluta om, framtagen med en miljöpartistisk kulturminister i spetsen, är den starkaste kulturbudgeten i Sverige, någonsin, samtidigt som vi tar ekonomiskt ansvar, betalar av 40 miljarder kronor på Sveriges statsskuld och därmed når den lägsta skuldsättningen sedan 1977.

Vissa menar att det är små skillnader mellan åtminstone sju av partierna inom kulturpolitiken. Det stämmer inte. Jämför vi de ambitionsnivåer som kommer till uttryck i partiernas olika budgetförslag kan vi konstatera att regeringens kulturbudget omfattar 15,9 miljarder. Från det vill samtliga partier göra nedskärningar och Moderaterna går längst med nedskärningar om hela 1,2 miljarder! Det är få, om ens några, områden där de procentuella skillnaderna är så stora!

Olof Lavessons första kommentar när kulturbudgeten presenterades var att ”Det är en väldigt expansiv budget, på gränsen till oansvarig.” Jag parafraserar Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga: När det inte finns resurser kan vi inte satsa på kulturen, när det finns resurser får vi inte satsa på kulturen – när ska vi då satsa på kulturen?!

Miljöpartiets kulturpolitik har tre huvudsakliga inriktningar.

Den första handlar om att ge alla människor tillgång till kultur. Oavsett var du bor i landet, oavsett ekonomisk situation, och oavsett funktionsvariationer. Beträffande sistnämnda ställs nu olika tillgänglighetskrav från Kulturrådet i all bidragsgivning till institutionerna, vilket är mycket efterlängtat. Den största tillgänglighetsreformen rent ekonomiskt är dock de 275 mkr som nu på olika sätt riktas till landets bibliotek. Under alliansens regeringsår lades så mycket som var tionde biblioteksfilial i landet ner. En mycket dyster utveckling. Biblioteken är så viktiga för att stimulera till läsande; från de små barnen som kan botanisera bland bilderböckerna och hitta sina favoriter, till ungdomarna i slukaråldern som kan plöja hyllmeter efter hyllmeter, och förstås vi vuxna som kan hitta de böcker vi vill läsa. Biblioteken är samtidigt ofta nav i det lokala kulturlivet; för allt från sagostunder för de minsta till författarkvällar och föredrag.

Den andra inriktningen handlar om att ge konstnärer rimliga förutsättningar. Kulturarbetare måste precis som alla andra kunna leva på sitt arbete. Kulturbudgeten har en förstärkning på 115 miljoner kronor för att just stärka konstnärernas situation. En stor del handlar om direkta konstnärsstipendier; men här finns också riktade anslag för bland annat inköp av offentlig konst och för stöd till kulturtidskrifter.

Det tredje området handlar om att ge alla människor förutsättningar att under hela livet utveckla sin kreativa, skapande, sida. Vi fortsätter att rikta statsbidrag till den kommunala musik- och kulturskolan, något som inga tidigare regeringar gjort, arbetar vidare för ett återinförande av estetiska ämnen på alla nationella gymnasieprogram hösten 2019 och ökar anslagen till studieförbund och folkhögskolor. Ytterligare 5000 folkhögskoleplatser finansieras 2018.

Vårens stora kulturpolitiska proposition var kulturarvspropositionen. Bred enighet fanns om inriktningen i propositionen; men frågan ställdes om resursförstärkning. Den kommer nu, bland annat i form av 25 mkr i bidrag till kulturbidrag, en förstärkning med mer än 10 procent. Mot bakgrund av den breda enigheten om kulturarvspropositionen kunde man ju tro att detta var en anslagsförstärkning som samtliga partier skulle ställa sig bakom: men inte Moderaterna och Centerpartiet; de två partier som för övrigt står för de största totala nedskärningarna i sina respektive budgetförslag.

I vår kommer ytterligare en viktig kulturpolitisk proposition: om arkitektur, form, design och gestaltade livsmiljöer; och redan nu ges resursförstärkning till bland annat Statens konstråd och Form/Design i Mamö.

Mycket mer finns förstås att berätta om i Sveriges starkaste kulturbudget någonsin, men för att sammanfatta – det är inte en på gränsen till oansvarig kulturbudget vi föreslår. Konstnärliga uttryck är inte strössel i tillvaron, i och för sig angenäma utanpåverk vi kan ha eller mista, utan vägar till att förstå världen. Och är det något vi behöver mer av dessa dagar är det just ökade insikter om oss själva, varandra och den värld vi lever i!

 

Ökade krav på tillgänglighet till kulturinstitutioner

Har just haft möte med SRF Uppsala län och spelade i lördags in ett tv-inslag om hur vi stärker tillgången till kultur för döva. För det är inte bara så att vi allmänt ökat resurserna till konst och kultur, vi ökar nu också kraven på att statligt finansierad kultur ska vara tillgänglig för alla. Detta bl a genom att de som erhåller bidrag via kulturrådet ska uppvisa att man arbetar med tillgänglighetsfrågor, och informera kring hur på sin webbsida, och, förstås, bygga bort enkelt avhjälpta hinder. Tillgång till konst och kultur är grundläggande för att vi människor ska må bra – och den kultur som finansieras med skattemedel ska självklart riktas till alla!

Opublicerad replik om konstnärers situation

Att få en debattartikel publicerad är förstås ingen rättighet. Men det är märkligt när en tidning rubriksätter en debattartikel på ett sätt som kan tolkas som kraftig kritik mot ett parti, trots att artikeln inte är så kritisk, och sedan vägrar släppa fram en replik på sagda artikel. Eftersom Aftonbladet agerar så kommer min opublicerade replik här istället:

Konstnärernas Riksorganisations ordförande Katarina Jönsson Norling och vice ordförande Sanna Svedestedt Carboo menar i en debattartikel att det är hög tid att gå från ord till handling i konstnärspolitiken, och skapa rimliga arbetsvillkor för konstnärer. Det är just det Miljöpartiet redan är i färd med att göra. Flera viktiga steg är redan tagna, och andra är på gång att tas.

Den budgetproposition som riksdagen ska behandla i december innefattar den kraftfullaste satsningen på kulturpolitik någonsin i Sverige. Inte bara sett till kulturanslagens nivå, men också sett till kulturens andel av den totala budgeten. En stor del av dessa anslag kommer direkt bild- och formkonstnärerna till del. Ett särskilt anslag om 12 miljoner kronor riktas till bildkonsten. Därtill kommer en anslagsförstärkning om 10 miljoner kronor för inköp av konst i offentlig miljö. Anslagen för konstnärsstipendier höjs vidare med 60 miljoner kronor, varav en stor del kan förväntas gå till just bild- och formkonstnärer.

Men viktigare än de direkta statliga anslagen till bild- och formkonsten är kanske att området nu förs in i den så kallade kultursamverkansmodellen, som reglerar de regionala kulturnämndernas ansvar. I och med detta är det också möjligt att göra det som KRO efterfrågar: kräva att det så kallade MU-avtalet, som slår fast ersättningsnivåer till konstnärer vid utställningar, alltid efterlevs vid offentligt arrangerad utställningsverksamhet.

Nästa steg som regeringen tar är att förbättra den så kallade följerätten, som ger konstnärer rätt till ersättning vid andrahandsförsäljning av konst. Från dagens mer eller mindre godtyckliga system, som ställer stora krav på att konstnärer och konstnärsorganisationer bevakar sina rättigheter, får vi ett system som garanterar konstnären rätt till ersättning vid andrahandsförsäljning av hens verk.

Regeringen har också tillsatt en bred utredning kring konstnärers ekonomiska situation. Från Miljöpartiets sida är en utstående fråga att lösa hur konstnärsstipendier ska kunna bli pensionsgrundande och ge tillgång till socialförsäkringssystemet. Dagens situation är orimlig, där ett arbetsstipendium som kan löpa över år, medför att konstnären i slutänden får en lägre pension.

Ytterligare en fråga Miljöpartiet driver är att inrätta en konstnärsfond av samma modell som i Norge, där en andel vid andrahandsförsäljning av sedan länge avlidna konstnärer används för stipendier till samtidskonstnärer.

Det är bra att KRO fortsätter att ligga på i kulturpolitiken. Men också viktigt att man inser att en omställning av politiken tar tid. De steg som tagits under mandatperioden i kulturpolitiken saknar motstycke, och samtliga oppositionspartiers budgetförslag innefattar stora nedskärningar inom kulturpolitiken, där Moderaterna går allra längt med besparingar på hela 1,2 miljarder kronor. För en fortsatt progressiv kulturpolitik som stärker konstnärernas villkor är fortsatt rödgrön regering med Miljöpartiet vid kulturministerposten nödvändig!

 

Ökar biografbesöken eller är de oförändrade?

Sedan 1/1 2017 har Biografägarförbundet slutat rapportera in statistik  till Svenska Filminstitutet, med motiveringen att man inte längre har något sådant ansvar i och med att filmavtalet inte längre finns. Tyvärr ställer det till problem för biograferna och man kan därför fundera varför  SBF driver frågan så hårt. Inför den momshöjning som gjordes från i praktiken 16,6 till 25 procent moms på biobiljetten,  argumende SBF hårt att detta skulle leda till färre biobesökare. Om så skett hade man rimligtvis gladeligen presenterat statistik. Kan det vara så att man i själva verket inte ser några sådana effekter, och då inte vill redovisa statistiken?