Budgetanförande

Mitt anförande från budgetdebatten i torsdags finns nu att se här. För den som hellre läser finns underlaget här:

Om man inte blickar bakåt innan man ska se framåt får man nog se upp. Så innan jag går in på de viktigaste bitarna av budgetpropositionen och hur vi stärker kulturpolitiken 2017, vill jag därför säga några ord om innevarande år. 2016 är ju första hela året med en rödgrön kulturbudget – och väldigt mycket positivt har hänt.

Omkring 180 musik- och kulturskolor runt om i landet har beviljats statsbidrag för att kunna utveckla verksamheten. Fantastiskt kul att göra lokala besök och bland annat höra hur det medfört att tidigare musikskolor har kunnat bredda verksamheten till dans och teater, och hur man då når fler barn. Utifrån kulturskoleutredningen kan vi nu gå vidare: det ska inte spela någon roll i vilken kommun ett barn växer upp – tillgång till kulturskola ska finnas!

Kulturrådet har nu också fattat beslut om bidrag till 27 Kreativa platser. En lång rad föreningar som aldrig varit i närheten av att få ekonomiskt stöd för verksamhet kan nu skapa lokala kulturaktiviteter. Den rödgröna regeringen har breddat den kulturella mångfalden, så att fler nås av kulturevenemang. Och för de som i debatten hävdat att det här skulle vara ytterligare ett storsstadsstöd kan jag konstatera att Jörn, Flen, Bollnäs eller Falköping inte är jättestora städer. Vad vi gjort är att skapa förutsättningar för mer kultur i hela landet!

En annan framgång är fri entréreformen. Allt fler besökare kommer till våra statliga museer, bland dessa också människor som inte varit traditionella museibesökare. Återigen en breddning, nu så att fler kan ta del av de skatter som finns på våra museer.

Om vi nu istället blickar framåt mot 2017 är den anslagshöjning som gläder mig allra mest att vi ökar anslaget till kultursamverkansmodellen. Kulturutskottets noggranna genomlysning över hur samverkansmodellen fungerat i praktiken visade på ett antal brister i modellen som regeringen nu snabbfotat åtgärdar – men framför allt såg vi i utvärderingen att det statliga bidraget till samverkansmodellen måste utökas. ”För lite, för sent” tycker förstås vissa om regeringens förslag nu – och visst behoven och önskemålen är större, men det är ett viktigt trendbrott att vi i budgetpropositionen nu har en förstärkning av de statliga resurserna till kultursamverkansmodellen.

Jag kan bara beklaga att enbart Liberalerna delar regeringens syn här. Även om man kunde få uppfattningen av Roland Utbults anförande att KD vill satsa på kultursamverkansmodellen är det ju så att även KD bara nästan når upp till regeringens nivå till kultursamverkansmodellen, även om man inte går fram med nedskärningar här på samma sätt som Centerpartiet och Moderaterna. SD föreslår förstås också nedskärningar och pekar ut vad det man vill att regionerna ska prioritera bort: vad man kallar mångkulturalistiska verksamheter. Om det är jazz eller rock eller något annat man åsyftar kan vi bara gissa oss till.

Den största politiska förändringen i kulturpolitiken 2017 rör emellertid filmpolitiken, där produktionsstödet till ny svensk film utökas. Visst, hur finansieringen ser ut kan man ha synpunkter på. Men det förbryllar mig att flera av allianspartierna inte ser det positiva i att fler nu inkluderas i hur filmstödet ska utformas och att stödet till ny svensk filmproduktion utökas. Moderaterna och Kristdemokraterna ligger här nära regeringens politik, båda partierna med 25 mkr i lägre stöd. Men Liberalerna föreslår en nedskärning på 235 mkr och Centerpartiet på 237,5 mkr. Det blir inte mycket ny svensk film 2017 om L eller C får styra kulturpolitiken!

Över huvud taget är det ny situation på högerkanten i kulturpolitiken. Moderaterna har traditionellt stått för den, får man säga, snålaste kulturpolitiken. Men nu är man plötsligt det alliansparti som lägger sig närmast regeringens ambitionsnivå.

Tyvärr inte för att man vill föra en så generös kulturpolitik, Moderaterna ligger trots allt nästan en halv miljard kronor under regeringsförslaget, utan för att övriga allianspartier föreslår ännu större nedskärningar, där Centerpartiet går fram allra brutalast och förslår nedskärningar på över 600 miljoner kronor.

När jag försökt ställa frågor till Centerpartiet kring varför man vill göra nedskärningar på i det närmaste varenda budgetpost, jag räknar till hela 33 minustecken i Centerns budgetförslag, har svaret varit att man minsann har fina skrivningar i sitt kulturprogram. Fina skrivningar är trevliga och bra – men de finansierar ingen verksamhet. Jag hoppas få höra bättre förklaringar från Per Lodenius idag till varför Centern går fram med så kraftiga nedskärningar – på allt från kultursamverkansmodellen via ersättningar till konstnärer till folkbildningen.

Men om jag så får avsluta med att återigen göra en jämförelse tillbaka i tiden kan jag konstatera att utfallet för statens totala kulturbudget 2014, dvs alliansregeringens sista år, landade på 12,7 miljarder kronor. Den rödgröna kulturbudgeten för 2017 omsluter 14,5 miljarder kronor. Även om vi tar hänsyn till inflation har vi en utökning som vida överstiger miljarden – och vallöftet om att tillföra kulturen en ytterligare miljard är därmed uppnått. Som kulturpolitisk talesperson för ett av regeringspartierna är jag stolt över den kulturpolitik vi hittills har lyckats åstadkomma!

Annons

Dags för nya former av grön skatteväxling

Skriver i Aktuell Hållbarhet om nya former av grön skatteväxling och varför en skatteväxling är den kanske allra viktigaste frågan för regeringen 2017. Grön skatteväxling ses traditionellt som att höjda skatter på sådant som är skadligt för klimatet/miljön växlas mot sänkt skatt på arbete. Den gröna skatteväxlingen ger dubbla vinster. Dels att höjda miljöskatter ger ekonomiska incitament till minskad miljöbelastning, dels att sänkningen av skatt på arbete blir en stimulans som kan minska arbetslösheten. Den främsta kritiken mot en grön skatteväxling handlar om att skatteintäkterna minskar i takt med att incitamenten till minskad miljöbelastning ger resultat. Kritiken är dock bristfällig. Den önskade miljöstyrningseffekten har ju då uppnåtts och inget hindrar att ytterligare skattereformer genomförs, exempelvis i form av successiva höjningar av miljöskatterna.

Miljöpartiet har alltid varit pådrivande för en grön skatteväxling. Inför valet 2014 såg Miljöpartiet dock behov av att öka de totala skatteintäkterna för att finansiera reformer inom främst jobb, skola och klimat, efter alliansregeringens omfattande skattesänkningar. Fokus har därför under mandatperiodens första två år varit skattehöjningar snarare än grön skatteväxling.

Den rödgröna regeringen kan således sägas ha höjt miljöskatter, som exempelvis bensinskatt och dieselskatt, växlade mot alliansregeringens tidigare skattesänkningar. Men även sett enbart till innevarande mandatperiod är det inte så att den gröna skatteväxlingen helt har lyst med i sin frånvaro, som bland annat Centerpartiet försöker göra gällande i debatten. 2017 halveras bland annat momsen på reparation av kläder, cyklar och skor och ett reparationsavdrag för vitvaror i hemmet införs, vilket också är en form av grön skatteväxling.

Möjligheten att helt och fullt kompensera höjda miljöskatter med andra skattesänkningar finns dock först när de totala skatteintäkterna inte behöver öka för att finansiera angelägna samhällsfunktioner. Den nivån närmar vi oss nu. I dag utgör miljöskatter ungefär fem procent och skatter på arbete utgör omkring 60 procent av skattebasen i Sverige. Så utrymmet för grön skatteväxling är stort!

Miljöpartiet ser stort behov av att införa ett flertal miljöskatter. Om vi ska klara omställningen till ett hållbart samhälle måste såväl skatter på utsläpp av koldioxid som skatter på olika miljögifter öka. Hur skatteväxlingen ska genomföras är däremot inte lika självklart. I stället för att generellt minska skatter på arbete finns andra varianter av skatteväxling som på tydligare sätt visar att skattehöjningen går tillbaka helt och fullt till medborgarna, och som ur det perspektivet kan vara att föredra.

Ett sätt kan vara att införa en koldioxidskatt där intäkterna betalas tillbaka lika för alla medborgare. En sådan konstruktion skulle med fördel kunna införas på flyg, så att de totala intäkterna från en flygskatt betalas ut – lika för alla – till skattebetalarna. Den som då flyger mindre än genomsnittet får mer tillbaka i skatteåterbäring än vad hen först betalat i flygskatt. Och den som betalat mer i skatt än vad hen får tillbaka får ett tydligt ekonomiskt incitament att flyga mindre! Grundkonstruktionen är inte ny, utan har prövats i British Columbia i Kanada. Där infördes en skatt på växthusgaser med upptrappning under ett antal år och med löfte om att pengarna skulle återföras, vilket skedde både genom sänkt skatt och i form av direkt utbetalning.

En annan variant av grön skatteväxling kunde vara att överföra grundtanken i det bonus-malus-system som utretts, där bilar med låga utsläpp premieras med en bonus som betalas med höjd skatt på bilar med höga utsläpp, till livsmedelssektorns klimatpåverkan. Genom höjd moms på klimatpåverkande köttproduktion kompenserad fullt ut med sänkt moms på livsmedel som inte orsakar omfattande koldioxidutsläpp, ges tydliga ekonomiska incitament till att ställa om till en mer klimatsmart kosthållning.

Klimatfrågan är akut. Att vänta på att tekniska lösningar ska minska utsläppen är ansvarslöst. Ekonomiska incitament till utsläppsminskningar är nödvändiga för att stimulera såväl teknikutveckling som livsstilsförändringar. För att få acceptans för tillräckligt omfattande miljöskatter är det dock nödvändigt att det sker inom ramen för en grön skatteväxling.

På samma sätt som Sverige har unikt goda förutsättningar att ur ett tekniskt perspektiv leda omställningen till ett hållbart samhälle, kan en framgångsrik ekonomisk modell vara vägledande för andra länder. Då får vår omställning långt större effekt än bara våra egna utsläppsminskningar. Att Sverige bidrar mest av alla länder per capita till FN:s gröna fond är utmärkt. Men att exportera ett synsätt på klimatskatter som andra länder kan efterfölja har förutsättningar att i ännu större omfattning bidra till minskade utsläpp globalt. En omfattande grön skatteväxling bör därför vara regeringens högsta prioritet 2017!

Bidrag beviljade till musik- och kulturskolorna – men oviss framtid

Kulturrådet har nu fördelat vårt nya statliga stöd till den kommunala musik- och kulturskolan. 178 kommuner delar på stödet, hela listan finns här. Dagen till ära fick kulturutskottet en dragning av kulturskoleutredningen. I mina ögon har utredaren hamnat helt rätt med förslaget att först pröva att stärka de stödjande funktionerna, men ha lagstiftning i beredskap om vi inte på den mjuka vägen lyckas ge barn och ungdomar tillgång till musik- och kulturskola oavsett uppväxtkommun. Det jag inte tycker att utredningen riktigt svarar på är frågan hur vi säkerställer återväxten till de klassiska orkesterinstrumenten. Ökat engagemang från våra orkestrar att intressera ungdomar för orkestermusik är förstås nödvändigt – men är det tillräckligt? Förmodligen en fråga som måste hanteras vidare. Men den stora frågan nu är om det ens finns politisk majoritet i riksdagen för att gå vidare med utredningens förslag; tyvärr är prognosen inte så god.

Riksdagsseminarium om älvdalska som minoritetsspråk

Arrangerade igår ett riksdagsseminarium om älvdalska som minoritetsspråk, tillsammans med Yair Sapir och Ulum Dalska. Själv är jag på intet sätt lingvist eller språkvetare – men som generellt engagerad i kulturarvsfrågor vet jag att vårt kulturarv är en viktig drivkraft i att skapa ett en hållbar utveckling. Skydd av kulturarv finns också med bland FN:s globala mål för hållbar utveckling. Hur vi kan skydda kulturarv i form av byggnader eller fysiska föremål står klart för de flesta – men hur skyddar vi ett kulturarv i form av ett levande men hotat språk? För starkt hotad är älvdalskan. Cirka 2000 personer talar ännu språket, men bland dessa enbart cirka 60 under 18 år.

Det äldsta belägget för Älvdalens existens finner vi i Sverres saga, där Älvdalen 1177 omnämns fortfarande vara hedniskt. De äldsta skriftliga resterna av älvdalska finns på runstenar från 1600-talet, och faktum är att runskrift fortfarande användes i älvdalen i början av 1900-talet. Älvdalskan är en väg in i ökad kunskap om vårt språkliga ursprung, den tid när Dansk tunga talades i norden, och kanske längre tillbaka i tiden än så.

Viktigt att veta är att skillnaden mellan språk och dialekt är flytande, inte en vetenskaplig utan en politisk fråga. Meänkieli betraktades tidigare som en finsk dialekt i Sverige, men har nu status som eget språk – i Sverige. I Finland betraktas meänkieli fortfarande som en finsk dialekt.

Europarådet uppmanar Sverige att erkänna älvdalskan som ett eget språk, och vad som talar för att det faktiskt är möjligt för älvdalskan att överleva som språk är att Älvdalens kommun engagerat sig starkt i frågan, och i höst bland annat öppnat en förskola för barn som talar älvdalska. Föreningen Ulum Dalska har också låtit publicera barnböcker på älvdalska.

Liten justering som ger stor effekt

Resonerar imedierna idag hur den lilla förändringen att utse fem nya ledamöter i Förvaltningsstiftelsens styrelse istället för sju ökar Public service oberoende gentemot regeringen. Har tidigare i veckan också skrivit mer om saken här./

Väl talat, Anna Johansson!

Imorgon landar infrastrukturpropositionen på riksdagens bord. Men redan idag genomfördes ett intressant seminarium om dess innehåll på plats i citytunneln – som annars ska stå redo att invigas sommaren 2017.

När förra infrastrukturministern talade hette prioriteringen vägar, vägar, vägar. Och i den mån hon nämnde järnväg var det i termer av att järnvägsnätet i stort sett fungerade. Det var därför en fröjd att höra Anna Johansson säga att den kortsiktiga ambitionen i infrastrukturpropositionen är att komma till rätta med det eftersatta järnvägsunderhållet, ambitionen på medellång sikt är att förbättra kapaciteten på befintligt järnvägsnät, och ambitionen på lång sikt är nya järnvägsinvesteringar. Järnväg, järnväg, järnväg.

På detta reagerade Ulf Perbo, näringspolitisk chef Transportföretagen men tillika vvd på bilsweden, med att uppröras över att med den 47-procentiga höjning av underhållsbudgeten för järnvägen som föreslås i propositionen kommer lika mycket resurser vara avsatta för järnvägsunderhåll som för vägunderhåll, trots att vägnätet är 13 ggr längre. Anna Johansson konstaterade kallt att det är järnvägsunderhållet som är eftersatt. Svante Hagman, chef NCC Infrastructure, fortsatte på den inslagna kritiken och menade att nu när elbilarna kommer är det väl onödigt att bygga fast sig i dyra järnvägslösningar. Även här gav Anna Johansson bra svar på tal: även om vi får klimatneutrala bilar återstår trängselproblem och luftföroreningsproblem från däck, kapacitetsstark kollektivtrafik kan inte ersättas av elbilar, även om elbilarna har en given plats i första hand på landsbygden.

Min tidigare oro att Anna Johansson är en röd infrastrukturminister är skingrad, hon är i högsta grad rödgrön!

Även Johan Karlström, koncernchef Skanska, visade prov på framsynthet genom att föreslå att stegrade fastighetspriser till följd av utbyggd infrastruktur skulle kunna användas som finansieringskälla. Dvs ett system som använts i Frankrike vid, i alla fall, spårvägsprojekt. Karlström slog också ett slag för två ytterligare spår mellan Uppsala och Stockholm. Att det kommer inom planperioden (2018-2029) råder ingen tvekan om. Frågan är om det kommer tidigt eller sent i perioden när Trafikverket väl följer upp propositionen med en prioriteringslista. En fråga jag haft högsta prioritet på i tio år kan snart bockas av!

Oscar Sjöstedt-filmen förvånar mig inte

Mattias Karlsson (SD) försöker bortförklara det vi ser i Oscar Sjöstedt-filmen som nu sprids på nätet med att det måste vara tagit ur sitt sammanhang. Det tror jag inte på. Oscar Sjöstedt är SDs representant i Förvaltningsstiftelsens styrelse (styrelsen för den stiftelse som äger SVT, SR och UR), och har varit så sedan januari 2011. Jag har alltså frekvent träffat honom på sammanträden under hela perioden sedan denna film spelades in. Tyvärr måste jag säga att jag inte är det minsta förvånad, precis som jag inte var det minsta förvånad när Erik Almqvist figurerade i järnrörsfilmen (Almqvist var då SDs representant i Presstödsnämnden och således också en person jag frekvent träffade). Almqvist ersattes då raskt i Presstödsnämnden, återstår att se om Sjöstedt ersätts i Förvaltningsstiftelsen eller om han har SDs förtroende att även fortsättningsvis vara med och fatta beslut om hur styrelsesammansättningen för SVT, SR respektive UR ska se ut.

Förbjud mikroplaster i vissa produkter

Problemet med mikroplaster i sjöar och hav fortsätter att växa. Men det framstår som ett av de enklare miljöproblemen att lösa – helt enkelt eftersom en stor del av användningen av mikroplaster är fullständigt onödig och kan fasas bort. Här finns min motion i frågan.

Färdig motion om att inarbeta FNs konvention om rättigheter för funktionshindrade i svensk lag

Fortsätter ägna veckan åt att lämna in motioner. Nu finns min motion om att inarbeta FNs konvention om rättigheter för funktionshindrade i svensk lag, precis som vi gör med barnkonventionen. Glädjande nog lämnar en socialdemokrat också in en motion med samma förslag. Då kanske ett beslut i den riktningen kan rassla igenom snabbare! Motionen finns att läsa i sin helhet här.

Friskvårdsmotion inlämnad

Mycket uppmärksamhet igår för en principiellt viktig motion, som dock inte påverkar vardagen för så många. Förmodar att det blir mindre uppmärksamhet kring en motion om utökat friskvårdsbidrag, trots att den påverkar vardagen för fler.

Tillsammans med tre partikamrater skriver jag om problemet att friskvårdsbidraget endast gäller endast personal. Det omfattar alltså inte studenter, enskilda näringsidkare eller delägare i handels- eller kommanditbolag. Dessutom är sporter som ridning och även kulturaktiviteter undantagna från möjligheten till friskvårdsbidrag. Trots att forskningen tydligt visar på positiva hälsoeffekter även här!

Hela motionen finns att läsa här.