Kategori: Uncategorized

Nej, vi gör inte för mycket i Sverige

Skrev härom dagen om energifrågan som ett trumfkort för MP i valrörelsen. Blev idag varse vad som däremot kan vara ett stort hinder: folks tro att ”vi gör för mycket för miljön” i Sverige. Just hemkommen efter ett låååångt samtal med en granne som ville veta varför vi i Sverige ska minska utsläppen när ”ingen annan gör något”. Tyvärr en myt som florerar allt mer, det att vi i Sverige minsann gör så mycket, men att det är meningslöst eftersom ingen annan gör något. Nej, vi gör långt ifrån tillräckligt i Sverige, och dessutom är vi inte så världsbäst på allt som många gärna vill tro. Tvärt om är det ju så att konsumtionsnivån i Sverige placeras oss bland de riktiga skurkarna globalt. MEN att inom vissa sektorer gå före är aldrig fel. Om inte vi, så vilka? Om inte nu, när?

Annons

Valåret 2022 igång – energifrågan trumfkort för MP

Så är vi inne på valåret 2022 och för en gångs skull kan energifrågan segla upp och bli en valfråga. Det skulle i så fall kunna bli ett riktigt trumfkort för Miljöpartiet, då energidebatten idag inte handlar om olika åsikter, utan helt enkelt om okunskap och populism på ena sidan, och vetenskap och verklighet på andra sidan. Att Sverige är ett av de länder vars elförsörjning har minst inblandning av fossil energi kan ingen motsäga, inte heller att Sveriges har bland EU:s lägsta, om inte lägsta, elpris. Samtidigt finns en utmaning i att öka den förnybara elproduktionen i den takt som behövs för att klara transportsektorns omställning till eldrift. Den som i detta läge ropar på ny kärnkraft är ute i ogjort väder, därtill tar det alldeles för lång tid och kostar alldeles för mycket i relation till vad det kostar att fortsätta utbyggnaden av sol- och vind. Men att enbart bygga ut den förnybara elproduktionen i snabb takt räcker inte. En annan pusselbit som måste till är effekt effektivisering, så att vi bättre använder den el som produceras på rätt plats vid rätt tid. För att uppnå det behövs ekonomiska incitament, tekniskt föreligger inga hinder. En annan pusselbit är att bygga ut överföringskapaciteten, och inte bara från elproduktionen i norr till elanvändningen i söder, men också få bort de flaskhalsar som finns in till flera av landets städer. Men den viktigaste pusselbiten är ändå utbyggd energilagring – så att den el som produceras i tider när efterfrågan är låg kan nyttjas. Här är vätgasproduktion en möjlighet, där jag är glad över att vara med i ett sammanhang – Sveriges vindkraftkooperativ – där vi nu agerar för att förverkliga en sådan anläggning. Men ska det snabbt ske i stor skala krävs även här politiska incitament.

Minst genomtänkta kongressmotionen kanske också visar sig uppfylla ett syfte

Miljöpartiets kongress pågår för fullt, och den motion som diskuterats mer än någon annan är motionen om att öka svt:s rapportering kring klimatfrågan. Vill man vara snäll kan man säga att det inte var helt genomtänkt, men den riktigt positiva sak som finns att säga om att motionen har lagts – är att den visar att det i Miljöpartiet finns en stark ryggradsreflex för att försvara public service från politisk påverkan. Detta är inte första gången en illa genomtänkt motion läggs till en MP-kongress. Men aldrig förr har en motion internt genast mötts av sådant motstånd. Avståndstagandet mot några enskilda medlemmars tankegång har visats vara mycket kompakt. Och det är inte så konstigt. Miljöpartiet var det parti som 2014 förde upp på den politiska dagordningen att det är otillräckligt att public service oberoende gentemot riksdag och regering bara är garanterat i lag. Miljöpartiets åsikt är att frågan är så viktig att oberoendet måste skyddas i grundlag för att med säkerhet kunna överleva tillfälliga riksdagsmajoriteter som vill styra public service innehåll.

Förslaget om att föra in oberoendeskyddet i grundlag blev en del av januariavtalet 2019, och utifrån det var Miljöpartiets förhoppning att den då tillsatta grundlagsutredningen skulle kunna samlas kring sådant förslag. Men i slutänden var Miljöpartiet tyvärr enda parti i utredningen att reservera sig till förmån för förslag om att ge public service oberoende grundlagsskydd. Men det innebär inte att Miljöpartiet släpper frågan. Att till och med enskilda miljöpartimedlemmar i en kongressmotion talar i termer av politisk styrning av public service innehåll visar tvärtom att frågan är än mer angelägen än vad vi kanske föreställt oss. Kanske kan motionen därför bli den väckarklocka som övriga partier behöver för att hörsamma MP-linjen om att grundlagsskydda public service innehåll? I så fall har den fyllt en funktion!

Gör Kanadamodellen till huvudnummer i Glasgow

Den senaste tiden har vi kunnat glädja oss åt olika tekniska framsteg med potential att minska koldioxidutsläppen, till exempel möjligheten att producera fossilfritt stål. Men fortsatt tekniskt utveckling kan inte på egen hand lösa klimatkrisen. Därtill är det akut att minska ökningstakten av koldioxid i atmosfären, och teknikutvecklingen är samtidigt för långsam. Elefanten i rummet är vår konsumtion. Möjligheten att snabbt ställa om till hållbar konsumtion på dagens nivå har passerats.

I de allra flesta tider, och bara några generationer tillbaka, var det självklart att hushålla med sina resurser, inte förbruka mer än vad man behövde, och ta till vara vad man hade. Med dagens förhållningssätt – där köpa och slänga har blivit en självklar livsstil för många – räcker det inte att vädja till människors förstånd för att bryta överkonsumtionsmönster. Verkliga ekonomiska styrmedel måste till, där produkter kostar i paritet med deras faktiska miljökostnad.

Här står vi dock politiskt inför ett dilemma. Med dagens stora ekonomiska skillnader mellan olika grupper, och samtidigt en situation där den grupp som har starkast ekonomi står för den absolut största konsumtionen, kan raka miljöskatter inte ge det resultat som behövs. Antingen för att miljöskatterna sätts på sådan blygsam nivå att de är försumbara för de grupper som står för den största konsumtionen, och därför enbart kommer ändra beteenden på marginalen. Eller för att substantiella miljöskatter hamnar på en nivå som antingen aldrig kan accepteras av köpsvagare grupper, eller slår undan förutsättningarna för deras hushållsekonomi.

Men det finns ett sätt att lösa denna gordiska knut: en klimatskatt som återbetalas lika för alla. Modellen är inte ny, utan prövas redan i Kanada, under namnet Carbon Tax Rebate (ungefär koldioxidskatt och utdelning). Skattenivån infördes på en låg nivå för att sedan öka med tio dollar per år, för att nästa år (2022) nå 50 kanadensiska dollar/ton koldioxid (ungefär 340 kronor). Skatten betalas vid konsumtionstillfället, fonderas och betalas sedan tillbaka med samma summa till alla skattebetalare. De som orsakar låga utsläpp får alltså samma återbäring som de med stora utsläpp, vilket i praktiken innebär en omfördelning av resurser från grupper med högre konsumtionsnivå till grupper med lägre. 

Skattesystemet i Kanada får dock betraktas som ett första försök, alla koldioxidutsläpp omfattas inte utan skatten är begränsad till energi- och drivmedelssektorn. Likafullt har skatten haft effekt. I British Columbia, där skatten först infördes på delstatsnivå, visar utvärderingar att skatten bidragit till att minska utsläppen med mellan fem och femton procent.


Genom att gå in på en förhållandevis låg nivå, men med beslutad successiv höjning av skatten, ges goda möjligheter till en ordnad omställning, då såväl privatpersoner som företag ges både tid och incitament att ställa om energianvändning, transporter och konsumtionsmönster. En koldioxidskatt som återbetalas kommer självfallet inte att som ensam reform rädda oss från klimatkrisen. Men Kanada har visat vägen med en metod som bör ges högsta prioritet, både på nationell nivå i Sverige, och i Sveriges arbete inom EU, så väl som vid FN:s klimattoppmöte i Glasgow i november.

Artikeln finns att läsa i sin helhet i unt.

Presentation riksdagskandidatur

Nu drar processen för att fastställa listor i valet 2022 igång. Efter att ha haft mer omfattande politiska uppdrag eller arbetat för Miljöpartiet sedan 1995, har det varit nyttigt att under en period följa politiken mer från håll, och upptäcka hur lite av information/diskussion i olika interna partiforum som faktiskt når ut till bredare kretsar. Vad som ligger bakom olika kompromisser och ställningstaganden är i princip osynligt, och kvar är bilden av ett parti som väljarna har svårt att veta var man har. Samtidigt behövs Miljöpartiets politik lika mycket nu som någonsin, och till det vill jag återigen dra mitt strå till stacken!

I första hand kandiderar jag till riksdagen. Under mina år i kulturutskottet 2014-2018, med Alice Bah Kuhnke som kulturminister, lyckades MP få igenom de flesta stora kultur- och mediepolitiska reformer som var nödvändiga (grundlagssäkring av public service oberoende undantagen). Samtidigt fanns mycket annan politik som jag arbetade för som inte kom i mål under mandatperioden, och som jag vill tillbaka och kämpa för. Trafikutskott eller Näringsutskott är den inriktning jag skulle önska under en andra mandatperiods riksdagsarbete. 

Miljöpartiets trafikpolitik har på riksnivå i stor utsträckning fokuserat på höghastighetståg, men vi behöver en långt större omläggning än så, att styra om inrikesflyg till tåg är en detalj i ett sammanhang där lastbilstrafiken fortsätter att växa ohämmat, cyklismen ses som ett trafikslag på marginalen, med resurser därefter, och med en övertro att elbilar kan ersätta kollektivtrafik. Miljöpartiets trafikpolitik måste skapa förutsättningar för alla att resa klimatneutralt, inte bara resenärer mellan storstäderna.

Inom energipolitiken behöver MP både synas bredare och växla upp till en effektpolitik. Miljöpartiet har medverkat till att få bra styrfart på utbyggnaden av förnybar el, men vi måste nu säkra att rätt effekt finns på rätt plats vid rätt tid. När fossil elproduktion nu dras igång för att rida på höga elpriser, och svenska bolag investerar för att etablera ny oljeutvinning, är det tydligt att marknadsförutsättningarna för fossil energi ännu är alldeles för gynnsamma, och måste stramas åt med högre klimatskatter.

Hur få till stånd en acceptans för den minskade materiella konsumtion som är nödvändig för att klara klimatmålen? Ett förslag jag förespråkat och kom långt med 2014-2018 är en skatteväxling i form av höjd koldioxidskatt som återbetalas lika för alla, vilket både leder till minskade klyftor, att skatten inte slår mot ekonomiskt svagare grupper, samtidigt som den ger starkt incitament för åtgärder som minskar utsläppen.

För att lyckas genomföra politik krävs lika delar opinionsarbete och förmåga att samarbeta inom sitt parti och med andra partier. Att MP på egen hand lyfter behov av reformer är en sak, men det är först när vi lyckas skapa ett bredare tryck i frågorna som vi får genomslag för politiken. Och för att i slutänden verkligen kunna bilda majoritet för reformerna krävs förmåga att hitta kompromisser, med utvecklad känsla för hur långt man kan sträcka sig i olika frågor för att maximera inflytandet.

Vis av valutgången 2018 kandiderar jag för första gången också till regionfullmäktige, för att kunna stå till förfogande för politiskt arbete där om jag inte väljs in i riksdagen. Men jag ser ingen möjlighet eller anledning till att dubblera uppdrag i riksdag och region. Invald i riksdagen skulle jag alltså avsäga mig eventuella andra uppdrag. 

Elbrist inte orsaken till att oljeverket i Karlshamn körts i september

UNT har nu publicerat mitt brev till ledarsidan med påpekande om att ledarkrönikan om Karlshamn var vilseledande. Bra med dagspress som publicerar denna typ av korrigeringar. En viktig skillnad mellan seriösa nyhetförmedlande tidningar och de aktörer som enbart är ute efter att driva propaganda, oavsett om det man skriver är sant eller falskt. Här följer inlägget i sin helhet:

Varför sprider UNT:s ledarsida myten om att det är elbrist i Sverige som är orsaken till att oljeverket i Karlshamn startat under hösten? Det finns ingen grund bakom UNT-krönikans påstående att Karlshamnsverket sannolikt inte startat om inte reaktorerna i Ringhals stängts. Sverige har under perioden varit stor nettoexportör av el, och det är för att haka på möjligheten att tjäna snabba pengar som Uniper startat oljeverket. Den möjligheten hade varit god även med ytterligare elproduktion i Ringhals. 

I och med den snabba utbyggnadstakten av förnybar energi har elpriserna under en lång period sjunkit till nivåer där fossil energi inte klarat konkurrensen, och därför stängts av. Men den senaste tidens höga elpriser i Europa har fått multinationella fossila elbolag som Uniper att vädra morgonluft. Plötsligt är det åter möjligt att tjäna pengar också på el från ett oljeverk från 1960-talet, och klimatkris till trots drar man sig inte från den möjligheten.Karlshamnsverket fyller en funktion, som effektreserv i den händelse det uppstår elbrist i Sverige. Uppdraget har funnits sedan början av 1980-talet att med uppstartstid på två timmar kunna gå från beredskap till produktion i akuta lägen.

Även ett reservkraftverk borde förstås drivas med biobränslen, så låt debatten handla om det. Men UNT borde samtidigt avfärda den myt som florerar att orsaken till att Karlshamnsverket nu dragits igång är elbrist i Sverige, inte sprida den vidare.Så länge det finns aktörer som både vill och kan tjäna pengar på fossil energi kommer det vara omöjligt att klara klimatmålen. Ännu mer förnybar energi som vind och sol är ett sätt att konkurrera ut fossil energi, vilket bl a Evig el (SVEF) bidrar till. Men därtill behövs också politik som gör det omöjligt att tjäna pengar på att producera el genom att bränna olja.

Miljöpartiet fortsätter att göra skillnad

Med Miljöpartiets 40-årsfirande ser jag hur partister skriver det ena inlägget efter det andra om vilken postivt betydelse Miljöpartiet har haft under dessa år. Låt mig istället ge ett färskt exempel från kommunpolitiken i Göteborg.


Utbredningen av sjögräsängar minskar i allt snabbare takt globalt, bland annat på grund av övergödning. Längs den svenska västkusten har utbredningen av ålgräs minskat med omkring 60 procent sedan 1980-talet. Men på initiativ av Miljöpartiet, med Karin Pleijel i spetsen, har kommunfullmäktige i Göteborg i höst beslutat att skydda ålgräsängar längs kusten.
Att det är viktigt för att upprätthålla den biologiska mångfalden vet nog de flesta, eftersom ålsgräsängar är fortplantningsområden för många marina arter.

Men det är också en klimatfråga, då ålgräsängarna är viktiga för att binda kol. Och det är inga små mängder det handlar om. Forskning visar på så mycket som 260 ton kol per hektar, vilket är mer än vad som beräknas finnas på ett hektar svensk skogsmark.
Skriver mer om saken i Mat & Klimat:

Stora brister på de flesta slakterier

Skriver i Mat & Klimat om brister på svenska slakterier. En mycket stor majoritet av slakterierna bedöms vid tillsyn inte leva upp till lagstiftningen. men vad det rör sig om för problem är inte alltid lätt för utomstående att veta, då många länsstyrelser väljer att maska handlingarna vid utlämning så att det inte framgår vilka problem som uppdagats,