Facebooks ansvar för folkmordet i Burma

Många är, med rätta, upprörda över Facebooks agerande inför presidentvalet i USA. Färre känner till hur Facebook utnyttjars som plattform i folkmordet i Burma. Skriver om distributörers ansvar för hets mot folkgrupp i Aftonbladet.

Annonser

Het kulturskoledebatt

Kulturskolerådets paneldebatt om kulturskolan blev hetare än vad jag hade förväntat mig. Istället för att allianspartierna motiverade varför man vill plocka bort hela det statliga anslaget till kulturskolan, trasslade partierna in sig i att försöka flytta debatten till andra områden. När det misslyckades härsknade moderaten Cecilia Magnusson till och anklagade debattledaren för att vara miljöpartist… Allmänna burop från publiken och en kommentar om att det var beklämmande för de borgerliga partierna att SD:s representant var mer saklig än dem. Det hela slutade med att Magnusson vid avtackningen utbrast ”det här var inte mycket att tacka för”. De jag pratade med efteråt tyckte dock att det var en tydliggörande debatt!

Branschorganisationer gör sig en otjänst om man överdriver

Det är inte bara Svenskt Flyg som skjuter sig själva i foten med felaktigheter. Skriver i DT om hur Peter Fornstams sätt att förenkla biobranschens utmaningar, kryddat med direkta felaktigheter, är ett problem för biobranschen. För att åtgärda en situation måste man först ha hela bilden klar för sig. Annars riskerar åtgärder enbart bli slag i luften.

Faktum är att vi under de senaste decennierna har sett en massiv nedläggning av biografer. Från toppåren har mer än två tredjedelar av landets biografer lagts ner. Boomen av videouthyrning på 80-talet följdes av dagens enkla tillgång till att streama film. Många finner det bekvämare att titta på film i hemmet på de tider man själv väljer, än att åka till en biograf på tider andra bestämt.

Nedläggningstrenden under åren 2010-2016 hade med all säkerhet fortsatt om ingenting gjorts. Alliansregeringen inledde processen med att lämna det gamla filmavtalet för en ny filmpolitik, som sedan klubbats av riksdagen. Förhoppningen är att den nya filmpolitiken ska skapa förutsättningar att vända trenden. Den viktigaste åtgärden är att stödet till ny svensk filmproduktion stärkts. Att det finns nya bra svenska biofilmer är, hur man än vänder och vrider på frågan, den enskilt viktigaste faktorn för att locka besökare till biograferna. Därtill finns ett riktat stöd om 25 mkr till landsbygdsbiograferna, för att dessa bl a ska kunna bredda utbudet och utöka marknadsföringsinsatserna.

Vad gäller momsfrågan pratar Fornstam om att biograferna ska återfå kulturmoms. Problemet är att det inte finns någon särskild kulturmoms, även om jag förstås som kulturpolitiker kunde önska att så funnes. Anledningen till den nedsatta momsen på biobiljetten var att kompensera för den särskilda biografavgiften. I och med att biografavgiften försvann med filmavtalet, försvann också motivet till nedsatt moms. Här har helt klart landsbygdsbiograferna – som inte omfattades av biografavgiften – hamnat i kläm. Men i och med att de 25 mkr som nu riktas till dessa biografer överstiger de 20 mkr man betalar in i moms finns en kompensation.

Att få till stånd en allmän kulturmoms skulle förstås vara positivt. Men den måste rimligtvis då också sättas på DVD-filmer, streamade filmer, CD-skivor och dansbandstillställningar mm. Och genast är frågan avsevärt mycket större ekonomiskt, om än förstås inte omöjlig. Att föra fram felaktigheter på det sätt Fornstam gör bidrar tyvärr däremot inte till att få en sådan reform på plats.

En bild kan säga mer än tusen ord

Tre kulturdebatter i rad på Folk och kultur blev lite i mastigaste laget, svårt att ha full koncentration och finna de rätta orden hela tiden. Utmärkt att KRO under sitt arrangemang då la upp en bild över hur partiernas kulturbudgetar ser ut och hur stora nedskärningar allianspartierna gör på konsten. En bild som sa mer än Centerns tusen ord om partiets kulturpolitik.

Nu

Nu har Miljöpartiets kampanj nu dragit igång, där vi visar på vikten av att agera i klimatpolitiken nu. Den kan inte vänta. Själv formulerar jag i Uppsalatidningen varför klimatfrågan därför är valets viktigaste fråga.

Rätt och fel om presstödet

p1 medierna gör ett inslag om vad som händer med mediestödet. Jag förklarar i inslaget varför arbetet dragit ut på tiden. För att få en riksdagsmajoritet krävs att regeringen kan få stöd från ytterligare partier. I två års tid har allianspartierna dock passat i frågan, förmodligen för att man inte kunnat enas kring en linje. De representanter man hade i medieutredningens referensgrupp har ersatts av andra personer i de fortsatta samtalen, vilket fört med sig den positiva effekten att man nu till sist lämnat besked, i form av kritik mot vissa delar i arbetsmaterialet. Nå, bättre sent än aldrig. Men märkligt att två allianspolitiker då plötsligt kritiserar regeringen för att vara saktfärdig med att sy ihop ett förslag. Det man själva inte mäktat med under ett par år ska regeringen göra på ett par veckor…