Mediepolitik

Vi ser för närvarande en bekymmersam utveckling, där lokala och regionala tidningsredaktioner tvingas minska antalet journalister, eller till och med avveckla lokalbevakningen helt. En fjärdedel av landets kommuner saknar nu nyhetsredaktion.

Detta får i sin tur allvarliga konsekvenserna för demokratins livskraft. Hur ska medborgare kunna göra aktiva, medvetna val om det inte finns någon som systematiskt arbetar med kritisk granskning av politiska makthavare eller politiska förslag?

Var ska människor vända sig för att få missförhållanden belysta? Vem ska förklara mer komplexa sammanhang eller tydliggöra konsekvenser av olika alternativ? Hur får vi ett sammanhållet lokalsamhälle om det saknas en gemensam plattform, där människor med vitt skilda åsikter och intressen kan ta del av varandras världar.

Begreppet tidningsdöd är inte nytt, men den redaktionella mångfalden har under decennier kunnat upprätthållas tack vare en politisk medvetetenhet om problemen. Presstödet inrättades 1971 för att ge förutsättningar för andratidningar att kunna klara sig, och har sedan dess fyllt en viktig funktion för att balansera det faktum att annonsörer självklart i huvudsak annonserar i den tidning på orten som når flest läsare.

Därmed har en mångfald av tidningar kunnat fortsätta existera, med den nyttiga konkurrens mellan olika redaktioner det medför. Utan presstödet skulle i princip annonsmarknaden ha styrt utbudet av dagstidningar.

Men med tiden har presstödet inte varit tillräckligt för att upprätthålla mångfalden. Många andratidningar har köpts upp, och den fråga medborgarna nu står inför på många orter är om det över huvud taget kommer att finnas kvar någon lokalredaktion. Även många tidningar med stor hushållstäckning har svårt att klara ekonomin. En kortsiktig lösning kan vara att justera presstödsförordningens bestämmelser kring hushållstäckning. Men det blir knappast en lösning som innebär annat än att den pågående utvecklingen fördröjs några år.

Det är inte sviktande intresse för det redaktionella arbetet som orsakar finansieringsproblematiken. Tvärtom är den paradoxala situationen den att trots att fler människor än någonsin tidigare tar del av redaktionernas arbete, krymper intäkterna från såväl prenumeranter som annonsörer.

Mot bakgrund av att situationen är akut är förstås förväntningarna på snabba åtgärder stora. Men viktigare än snabba reformer, är åtgärder som kan hålla över lång tid. Mediepolitiken bör därför utformas i bred samsyn över partigränserna. För att vinna tid kan vissa delar av den förra presstödsutredningens förslag genomföras.

Men för att garantera framtiden för lokalredaktionerna krävs större reformer än så. Det handlar inte om att från politiskt håll värna utvalda företag. Det handlar om att bevara förutsättningarna för en deltagande demokrati. ”Demokrati måste få kosta” är ett vanligt uttryck. Den diskussion som nu måste föras är på vilket sätt vi i detta också kan inkludera förutsättningarna för lokaljournalistiken.

En annan oroande utveckling är hur public service hotas omvandlas till regimstyrd statstelevision i Polen och Ungern. Och detta är inte något som vi är vaccinerade mot i Sverige. Tvärt om uttalar ledande Sverigedemokrater sig på sätt som ger anledning till eftertanke. En lösning kan vara att grundlagsskydda public service oberoende.

För att public service ska kunna utvecklas är det vidare viktigt att ändra förutsättningarna för sändningstillståndet så att även aktiviteten på webben kan inräknas i uppdraget. Allt fler väljer att se på TV och lyssna på radio på tider de själva väljer istället för att följa en satt tablå. Möjligheterna att ge ett brett utbud både beträffande språk och ur andra aspekter är förstås långt större på playtjänster än i broadcast. Men för att kunna ta tillvara den potentialen måste public service också ges rätt att räkna detta innehåll inom ramen för sändningstillståndet.

Läs mer här.

Annonser